Douglas Murray kände kärleken omedelbart. För Penny Parnevik såg den första tiden som mamma annorlunda ut. Nu berättar fyrabarnsmamman om skuldkänslorna, smärtan och hur ensam hon kunde känna sig när omgivningens uppmärksamhet flyttades till barnet.
När ett barn föds förväntas lyckan ofta komma på samma gång. Men Penny Parnevik, 29, beskriver en mer komplicerad upplevelse. Efter sin första förlossning var det andra känslor som tog plats, och skillnaden mellan hennes egen reaktion och makens gav henne dåligt samvete.
I sin Youtube-serie om föräldraskap samtalar hon med barnmorskan Jennifer Berglund om återhämtning, anknytning och baby blues. Där berättar Penny om erfarenheterna hon har samlat på sig efter fyra förlossningar.
Hon och Douglas Murray, 46, har varit ett par sedan 2017. Tillsammans har de barnen Atticus, 7, Pebble, 5, Achilles, 3, och yngsta dottern Penelope, som föddes i mars 2026.
Efter Penelopes födelse berättade paret att de inte planerar fler barn. De betraktar familjen som komplett och har även varit öppna med att Douglas har steriliserat sig.
Men när Penny nu blickar tillbaka på de första stunderna med barnen är det tydligt att upplevelserna har skilt sig åt. Med några av dem har glädjen kommit omedelbart. Så var det framför allt inte när hon blev mamma för första gången.
Då beskriver hon i stället oro, smärta och en känsla av svaghet. Även kroppens behov var påtagliga, som en intensiv törst. Det fanns mycket att hantera utöver föreställningen om hur det första mötet med barnet skulle kännas.
Just därför försöker hon varsamt påminna sina vänner om att den omedelbara lyckan inte behöver infinna sig. Hon vill inte överösa dem med råd, men den erfarenheten delar hon gärna.
För Penny blev förväntningarna på mammans känslor en belastning. Hon upplevde en stark press att känna kärlek direkt. När Douglas reagerade med omedelbar kärlek samtidigt som hon själv kämpade med andra känslor väcktes skulden.
I samtalet berättar hon också om en annan omställning som varit svår efter förlossningarna: hur omsorgen om henne förändrades när barnet väl hade fötts.
Under graviditeten upplevde Penny att människor var omtänksamma och måna om henne. Hon fick kärlek och blev omhändertagen. Efter födseln hamnade uppmärksamheten nästan helt på den nyfödda.
Besökarnas önskan att få hålla barnet kunde då stå i kontrast till vad hon själv behövde. Penny beskriver hur lite fokus som blev kvar på mamman, trots att hon precis hade gått igenom en förlossning.
Det påverkade henne starkt och var enligt hennes egen berättelse jobbigt även i relationen. Att gå från att bli omhändertagen till att känna sig nästan bortglömd blev en tung del av tiden efteråt.
Med fler barn har hon däremot blivit bättre på att uttrycka sina behov. Hon vågar be om hjälp och säga att hon själv vill sitta med sin bebis.
Den gränsen var inte självklar från början. Penny berättar att det tog tid innan hon kunde säga ifrån och förklara vad hon behövde från människorna omkring sig.
Fyra barn senare handlar hennes insikt därför både om känslorna och om utrymmet för mamman. Hon vill kunna vara ärlig med att lyckan inte alltid kommer direkt – och be om omsorg utan att behöva lämna ifrån sig barnet.
Varför förväntas en nyförlöst mamma ta emot alla andras önskemål när hon själv fortfarande behöver bli omhändertagen?
Berätta gärna hur ni ser på det i kommentarerna.
