Christina Schollin minns hur de vuxna grät när hon fick veta att hennes äldsta bror Svante var försvunnen. Hon var sju år och förstod ännu inte riktigt vad beskedet betydde. Men hon minns vem som grät mest. Det var Svantes unga fru Britta, som väntade deras första barn.
I boken Tankar i tredje akten går Christina tillbaka till den 1 oktober 1945. Svante Schollin var 25 år och utbildad sjökapten, men arbetade vid den tiden som flygare. Den dagen gav han sig ut över Östersjön på ett spaningsuppdrag tillsammans med en kollega. De flög i ett tvåmansplan när flygledningen plötsligt tappade kontakten med dem.
Ett annat svenskt militärplan skickades upp för att leta. Christinas pappa och bröder gav sig också ut, i en motorbåt. Sökandet gav inga svar. Man draggade i vattnet och letade efter spår på ytan. Varken vrakdelar eller någon oljefläck syntes till.
Christina, som nu är 88 år, har haft en lång karriär inom film, tv och teater, bland annat i Ingmar Bergmans Fanny & Alexander. Många känner också igen hennes familj genom dottern Pernilla Wahlgren och Wahlgrens värld. I boken berättar hon om familjen hon själv växte upp i och om hur de försökte förstå att Svante kanske aldrig skulle komma hem.
Christinas morfar var präst och ordnade en minneshögtid i sin villa i Enskede. Släkten samlades där som den brukade göra till jul, den här gången för att minnas Svante. Familjen hade ingen grav att besöka. I stället lade de blommor vid en stenvägg i försvarets byggnad Tre Vapen på Gärdet. Där stod Svante Schollins namn bland namnen på dem som hade omkommit i flygvapnets tjänst.
Hemma fortsatte familjen att prata om Svante. De påminde varandra om vad han hade sagt och gjort, och med tiden kunde de också skratta åt roliga minnen av honom. Fyra månader efter försvinnandet födde Britta deras dotter Eva. Christina minns hur stolt hon var över att ha blivit faster.
Christina berättar att hon länge dagdrömde om att Svante fortfarande levde. Familjen fick se hans namn på minnesväggen, men än i dag vet hon inte vad som hände med honom den där dagen över Östersjön.
Skriv gärna vad ni tänker i kommentarerna. Är det bättre att hålla fast vid hoppet när alla svar saknas, eller kan det göra sorgen ännu svårare?
