Åsa Ingrosso ser solen falla in över balkongen. Himlen är nästan klarblå, på bordet står en stor bukett och kalendern är tom. Om solen håller i sig tänker hon åka till stranden. Det är just den sortens dag hon har kommit att uppskatta sedan hon började leva på egen hand. Hon beskriver sig som en glad och positiv person som oftast vaknar på gott humör, så länge inget rubbar det. När hon får sätta ord på hur hon mår just nu kommer svaret direkt.
– Jag mår bra. Otroligt bra. Jag mår så himla gott!
Efter nästan femton år tillsammans skulle hon plötsligt bestämma allt själv
När uppbrottet från Emilio Ingrosso började bli offentligt i våras hade Åsa redan burit på tanken att lämna äktenskapet i flera år. Själva separationen gjorde ändå ont. Hon beskriver hur man gradvis kan börja dra sig ur ett förhållande och hur tiden sedan hjälper en att bearbeta det som hänt.

– Det gjorde fruktansvärt ont, men när det går en viss tid, vilket det gjort nu, så bleknar det svåra.

Åsa och Emilio levde tätt ihop i nästan femton år. De arbetade tillsammans, gjorde det mesta ihop och umgicks, som hon själv uttrycker det, dygnet runt, 24/7. Åsa jämför dem med siamesiska tvillingar när hon ska förklara hur sammanflätade deras liv hade blivit. Därför var det svårt i början att plötsligt stå hemma och inse att alla beslut var hennes.

I dag njuter hon av sådant som först kändes ovant. Det är tyst om nätterna. Hon kan lägga sina saker precis där hon vill, och om något försvinner har hon bara sig själv att skylla. Det tog tid innan hon började uppskatta den friheten. När det väl hände beskriver hon känslan som att plötsligt kunna andas igen.
– En storm av lyckoeufori sköljde över mig!

På frågan om vad hon har upptäckt hos sig själv sedan uppbrottet har hon ett snabbt svar.
– Att jag är riktigt jävla rolig!
Skrattet är en del av något större för Åsa. Hon tänker tillbaka på hur hoppfull, positiv och glad hon var som yngre. Under flera år hade hon svårt att få tillbaka den känslan. Hon tror att många känner igen sig i hur ett långt förhållande kan gå på rutin, hur man slutar överraska varandra och visar allt mindre av den där roliga sidan som fortfarande finns kvar. För Åsa har det bästa med omställningen varit att upptäcka att hon fortfarande har den sidan. Med den kom också en inre styrka som hon hade saknat.
Hon raderade nätdejtingen och vill ge sig själv mer tid
Åsa skrattar när hon beskriver sitt dilemma. Hon vill gärna träffa någon så småningom och vill absolut ha sällskap längre fram i livet. Samtidigt har det ännu inte gått ett år. Hon vill ge sig själv tid att läka, landa och trivas med hela sig själv innan hon bygger upp en ny vardag med någon annan.
Hon har provat att dejta lite, men hittills har ingen väckt ett intresse som hållit i sig. I stället dyker samma tanke upp: ”gud, det här kommer inte att gå”. Åsa säger att hon kan få panik av tanken på att förlora sin frihet. Hon vill kunna behålla både lugnet hon hittat inom sig och tystnaden hon har vant sig vid hemma.
– Ingen får komma och förstöra det här lugnet som jag har.
Tinder skulle hon, med egna ord, inte ens ta i med tång. Andra dejtingappar tycker hon bättre om, och hon har testat nätdejting, men nu har hon tagit bort den. Hon skrattar åt försöket och säger att hon inte ens vet om hon söker någon på Mallorca. Det skulle lika gärna kunna bli ett möte i Frankrike, i Sverige eller någon helt annanstans. Hon känner sig fri att träffa någon som bor på en annan plats och är öppen för ett förhållande där man ses varannan vecka, exempelvis om den andra har barn. Just nu vill hon vänta.
Kungaparet dök upp vid hennes monter
I Jag dansar vidare har Åsa redan tagit steget in i bokvärlden. På frågan om en uppföljare behöver hon ingen betänketid. Hon har flera roliga saker på gång och säger bestämt att hon vill skriva fler böcker.
Innan inredning, formgivning och keramik blev hennes område jobbade hon på Västervikstidningen och i en guldsmedsaffär. Hon har också hjälpt till i butik. Ett av de kundmöten hon gärna berättar om ägde rum på en mässa, när kungaparet stannade till vid hennes monter. Kungen gick lite före de andra med händerna på ryggen och kom fram för att prata. En stund senare anslöt drottningen med sina väninnor. Det blev, som Åsa minns det, en hel del handlat.
Hon blir också glad när hon får höra uppgiften om att en av hennes drejade skapelser ska finnas i kungens arbetsrum. Uppmärksamheten kring henne som person känns fortfarande mer främmande. Hon tycker att det är ovant när folk kommer fram och beskriver sig som en lantistjej som har fötterna på jorden i högre grad än många föreställer sig.
– Till att börja med har jag aldrig förstått hela den här kändisgrejen. Det kommer jag aldrig att göra.
Åsa känner heller inte riktigt igen sig när andra beskriver henne som särskilt snygg. Hon säger att hon, precis som många andra, funderar över hur hon ser ut och hur hon skulle vilja se ut. En outfit hon trivs i eller känslan av att vara solbränd kan få henne att känna sig fin för stunden. Det hon själv är gladast över är leendet, som hon ofta får höra om tillsammans med ögonen. Och tänderna är hennes egna, tillägger hon med ett skratt.
Morgonen med Rollo slår det mesta
Åsa vill ha utrymme för både umgänge och stilla kvällar hemma. Som hon själv påpekar har veckan sju dagar. Men när hon ska välja dagens bästa stund är det morgonpromenaden med Rollo hon tänker på.
De går genom de långa gränderna och förbi katedralen. Åsa lyssnar på musik i hörlurarna och Rollo går lös framför henne. Han känner redan vägen. När de är tillbaka vid lägenheten sätter de sig på varsin stol på kaféet precis nedanför. Åsa dricker cappuccino och de delar på en coca de patata, en slät bulle utan kardemumma och med rikligt med florsocker. Rollo älskar den. Sedan sitter de kvar och tittar på folk en stund, bara de två. Det är en av de stunder Åsa värnar mest om i den vardag som först var så svår att vänja sig vid.
Skriv gärna hur ni ser på det i kommentarerna. Är det själviskt att sätta sin egen frihet främst när man samtidigt vill släppa in någon ny i sitt liv?