Två operationer, återkommande inflammationer och antibiotikakurer upp till sex gånger om året. Malin Gramer, 48, berättar nu om bihålebesvären som följt henne sedan gymnasiet – och hur hon efter många år upplevde en avgörande förändring.
För programledaren handlade problemen om betydligt mer än enstaka sjukdomsperioder. Hon beskriver en vardag präglad av huvudvärk och nedstämdhet, samtidigt som inflammationerna gång på gång gjorde att hon behövde söka vård.
När Malin berättar om hälsokampen betonar hon hur tidigt besvären började. Redan under gymnasieåren hade hon problem med bihålorna. Sedan fortsatte de att påverka hennes liv under lång tid.
Inflammationerna återkom så ofta att hon enligt egen uppgift behövde antibiotika sex gånger per år. Hon beskriver också hur hon under tio års tid hade en sådan återkommande användning av läkemedlen.
Till slut genomgick hon två operationer i bihålorna. Men inte heller ingreppen satte punkt för problemen. Smärtan fortsatte, liksom sökandet efter hjälp.
Malin berättar att hon hade ont i huvudet hela tiden och ständigt kände sig nedstämd. Hennes beskrivning är av besvär som tog plats i vardagen även mellan vårdbesöken och behandlingarna.
Genom åren träffade hon flera specialister. Ändå upplevde hon att en viktig del saknades när hon kom till en ny läkare eller vårdcentral: en samlad blick på allt hon redan hade gått igenom.
Hennes frustration handlar framför allt om sjukdomshistoriken. Hon tycker inte att de återkommande antibiotikakurerna under så många år fick den uppmärksamhet de borde ha fått. Vid nya vårdkontakter upplevde hon att ingen stannade upp inför hur länge mönstret hade pågått.
Efter operationerna och de många läkarbesöken valde Malin till sist att söka hjälp inom österländsk medicin. Hon berättar att hon träffade en läkare med inriktning på området och därefter upplevde en stor förbättring.
”Mina bihålor är ju botade”, säger hon om sin egen upplevelse.
Vilken behandling hon fick framgår inte av berättelsen. Hennes ord beskriver den förändring hon själv upplevt, men ger inte underlag för att avgöra vad som låg bakom förbättringen.
Det konkreta beskedet från Malin är att hon nu har klarat sig utan antibiotika i omkring fyra till fem år. Efter år av återkommande kurer är det en tydlig skillnad i hennes egen berättelse om hälsan.
Kvar finns samtidigt frustrationen över den långa vägen dit. Två operationer och upprepade specialistbesök hjälpte henne inte att komma ifrån besvären då. Nu beskriver hon en vardag där antibiotikan sedan flera år inte längre behövts. Ska patienten själv behöva kräva att någon ser hela sjukdomshistoriken efter år av återkommande behandlingar?
Skriv gärna vad ni tycker i kommentarerna.
