Tre år efter Lasse Berghagens död berättar Malin Berghagen om avskedet som hon bär med sig. Familjen fanns samlad omkring honom – och innan han slöt ögonen gjorde han en pussmun mot sin dotter. Nu delar hon personliga bilder och berättar om minnena som fortfarande fyller hennes vardag.
I Malin Berghagens telefon finns både mammas och pappas nummer fortfarande kvar bland favoriterna. Föräldrarna går inte längre att ringa, men deras självklara plats i hennes liv består.
När treårsdagen av Lasse Berghagens bortgång uppmärksammas berättar Malin, 60, om saknaden efter honom och efter sin mamma, Barbro ”Lill-Babs” Svensson. Det handlar om en sorg som finns där varje dag, men också om små händelser som hon själv förknippar med närhet och tröst.
Lasse avled den 19 oktober 2023, 78 år gammal. Lill-Babs gick bort 2018 och blev 80 år.
För Malin är båda fortfarande ständigt närvarande i tankarna. Hon har behållit deras telefonnummer precis där de en gång låg, nära till hands.
Den sista gesten till dottern
Minnet av pappans sista dag rymmer mer än smärtan över att förlora honom. Malin beskriver också ett varmt och stilla avsked, där familjen fick vara tillsammans omkring honom.
Innan Lasse slöt ögonen riktade han en pussmun mot henne. Den lilla gesten har stannat kvar hos dottern, som minns dagen som fin trots allt den innebar.
Hennes berättelse ger en personlig bild av mannen som så många svenskar kände från scenerna och tv-rutan. I det sista avskedet var det familjen som stod närmast, och en hälsning mellan pappa och dotter som blev kvar i minnet.
Tillsammans med sina ord delar Malin ett fotografi av sig själv och Lasse. Hon visar också en bild på en fjäril – något som har fått en särskild betydelse för henne efter föräldrarnas död.
Hälsan försämrades efter operationen
Tiden före Lasses bortgång präglades av allvarliga hälsoproblem. Drygt en månad före sin död genomgick han en omfattande hjärtoperation.
Efter ingreppet uppstod komplikationer. Han behövde hållas nedsövd på sjukhus för att ge organen möjlighet att återhämta sig.
I början av oktober vaknade han, men behovet av intensivvård kvarstod. Den 19 oktober tog hans liv slut, med familjen omkring sig.
Bakom sig lämnade han ett långt artistliv. Genombrottet kom 1969 med *Teddybjörnen Fredriksson*, och bland de välkända sångerna finns även *En kväll i juni* och *Stockholm i mitt hjärta*.
Under tio år ledde han dessutom *Allsång på Skansen*. För publiken blev han ett välbekant ansikte och en röst förknippad med gemensam sång. Malins minnen visar en annan, mer privat sida: pappan som hon också kunde dela sina funderingar om livet med.
Fjärilen som dök upp när hon skrev
Malin berättar att hon ofta förknippar fjärilar med sina föräldrar. När hon tänker på dem händer det att en fjäril visar sig, och hon upplever det som ett tecken på deras närvaro.
Även när hon satte sig för att skriva om sin pappa inträffade något som fångade hennes uppmärksamhet. Alldeles intill hennes högra sida fladdrade en fjäril som hade tagit sig in.
Att familjen hade varit bortrest under helgen gjorde upptäckten särskilt märklig för henne. Hon fotograferade fjärilen och delade bilden tillsammans med berättelsen.
Det är Malins egen upplevelse och hennes sätt att känna en fortsatt förbindelse med föräldrarna. I saknaden får den lilla fjärilen en betydelse som sträcker sig långt bortom själva ögonblicket.
Pappans ord står fortfarande framme
Hemma har Malin också en bok som hon fått av Lasse. Den står alltid framme, och i den finns hans handskrivna uppmaning att fortsätta göra gott, oavsett vad som händer.
Orden har blivit något att försöka leva efter. Malin beskriver sin pappa som en vän att samtala med om livets stora frågor, och förlusten gäller därför också de samtal som de inte längre kan ha.
Telefonnumret, fotografiet och boken finns kvar. Tillsammans med minnet av hans sista pussmun ger de en konkret plats åt en relation som fortfarande betyder mycket för henne.
Är det verkligen någon annans sak att avfärda tecken från en förlorad förälder, om de ger den sörjande tröst?
Dela gärna era tankar i kommentarerna.
