Beslutet var fattat, men när Christina Schollin, 88, såg sitt hem packas ner blev känslorna överväldigande. Att lämna ett hus fyllt av ett helt livs minnen visade sig vara betydligt svårare än hon hunnit förbereda sig på.**
På Norra Lagnö står den stora röda villan som har varit en del av Christina Schollins liv i mer än 60 år. Där flyttade hon och Hans Wahlgren in när de var unga. Huset blev deras gemensamma hem och har sedan dess haft en särskild plats i hennes tillvaro.
Nu har Christina bestämt sig för att tömma det. Villan är för stor för henne att bo i ensam, även om beslutet innebär att hon måste ta farväl av en välbekant del av sitt liv.
Tidigare har hon beskrivit förändringen som slutet på en epok och början på en annan. Hon har samtidigt varit tydlig med att husets storlek gör det svårt att fortsätta bo där själv. Men att förstå varför förändringen behövs betyder inte att det är lätt att genomföra den.
När minnena packas ner kommer tårarna
I torsdagens avsnitt av *Wahlgrens värld* får tittarna följa Christina under tömningen av huset. När hennes tillhörigheter ska ner i lådor blir det smärtsamt tydligt hur mycket som ryms mellan väggarna.
För Christina handlar arbetet om att packa ihop minnen från många år. Varje del av processen gör förändringen mer påtaglig, och hon berättar att förloppet har gått så fort att hon inte riktigt hunnit med känslomässigt.
Till slut kommer tårarna. Hon beskriver stunden som mycket svår och visar öppet hur jobbigt det är att stå mitt i allt som nu ska tas om hand.
Det som tidigare varit ett beslut om framtiden känns plötsligt slutgiltigt. Ett helt liv ska packas ner, och Christina försöker förstå varför avskedet känns så tungt. Hon hade inte hunnit förbereda sig på hur starkt själva tömningen skulle påverka henne.
Sorgen efter Hans gör avskedet tyngre
Hans Wahlgren gick bort i maj för två år sedan efter en tids sjukdom i cancer. Sedan dess har Christina behövt vänja sig vid en vardag utan honom och lära sig att leva ensam.
När huset nu töms blir den ensamheten särskilt svår att bära. I programmet berättar hon att situationen blivit för mycket och att hon framför allt inte vill vara själv när allt detta händer.
Christina ringer därför sin dotter Pernilla Wahlgren och ber om hjälp. Mitt bland tillhörigheterna och minnena behöver hon någon nära sig.
Hon förklarar att sorgen efter Hans har blivit övermäktig i stunden. Det gemensamma hemmet finns kvar, men han är inte längre där, och Christina känner sig ensam med allt som återstår att göra.
Tömningen blir därmed mer än en praktisk förändring. För Christina sammanfaller avskedet från huset med saknaden efter mannen hon delade det med. Att villan blivit för stor gör beslutet begripligt, men det tar inte bort smärtan när deras gemensamma vardag blir till minnen som ska packas ner.
Skriv vad ni tycker i kommentarerna. Ska man lämna ett hem när det blivit för stort – eller väga ett helt livs minnen tyngre än det praktiska?
