Solen stod högt, luften dallrade av hetta.
Sommaren var i full blom — långsam, trög, söt som honung.
Anna satte på tevatten, Maria arbetade bland blommorna vid staketet.
Allt var som vanligt: bin surrade, en tupp gol, katten låg i fönstret.
Bara Bruno kom inte till frukost.
Vanligtvis var han först — springande, viftande, glad.
Men idag — tystnad. För tyst.
Anna trodde att han sov bakom ladan.
Sedan hörde hon ett ljud — djupt, rosslande, nästan som ett kvävt andetag.
Inte skall. Inte gnäll. Något annat.
Hon frös till.
Maria såg upp.
De förstod — något var fel.
— Bruno! — ropade Anna.
Inget svar.
Ljudet igen. Närmare.
Som om något rörde sig under marken.
Anna gick längs stigen, gräset nådde knäna.
Luften tjock, solen brände.
Och plötsligt — gräset rörde sig som en våg.
Maria stelnade.
Anna stirrade, oförstående.
Gräset böljade, som om något enormt kröp därunder.
— Maria… — viskade hon.
Då såg de det.
En tjock, glänsande kropp i solen.
Skinnet som mönstrat metall.
Rörelsen tung, kall, levande.
Anna skrek, grep en gammal kratta.
Maria tog en kvast.
De rusade fram — utan att tänka.
Skrik, damm, slagen mot marken.
Ormen fräste, vred sig, försökte fly.
Men de slutade inte.
Sedan — ett ryck.
Ormen spände sig, huvudet höjdes,
och ur gapet flög något ut.
De skrek.
Bruno låg där, våt, skitig, men levande.
Han andades tungt, ögonen öppna, ett svagt gnäll.
Långt borta rörde sig gräset fortfarande —
som om något gammalt och hungrigt
fortfarande väntade djupt under jorden.
