Gatan fortsatte som vanligt. Bilar tutade, fotgängare skyndade fram, någon bar på matkassar, barn skrattade i närheten. Men ödet bestämde att två människor skulle mötas idag, som om de drogs till varandra av en osynlig tråd.
En lång man i rock höll en mapp med dokument i händerna. Han gick snabbt, helt uppslukad av sina tankar. En kvinna med en påse frukt skyndade i motsatt riktning, och deras vägar korsades plötsligt.
Kollisionen var kraftig – påsen gick sönder och äpplen rullade ut över trottoaren. Mannen böjde sig genast ner för att hjälpa till att plocka upp frukten. Deras händer rörde vid varandra av misstag. Det verkade som en bagatell, men något rörde sig i båda deras hjärtan.
”Förlåt, jag var försjunken i tankar”, sa hon generat.
”Nej, det är mitt fel”, svarade han och räckte henne ett äpple.
De nickade till varandra och gick vidare. Men deras steg var tunga, som om något höll dem tillbaka. Mannen kände en märklig spänning, som om hennes ansikte var bekant för honom. Kvinnan kunde inte heller förklara det: hennes hjärta slog för fort för att det skulle vara en tillfällig möte.
De stannade nästan samtidigt. Folkmassan strömmade förbi, men världen verkade försvinna för dem båda. De vände sig om. Deras blickar möttes – och i det ögonblicket stod tiden stilla.
Kvinnan kände en märklig känsla växa inom sig: inte glädje, inte rädsla, utan något djupare. Mannen kramade mappen i sina händer eftersom hans fingrar darrade förrädiskt.
I den blicken såg de en reflektion av något mer än en slump. Ett förflutet som inte hade försvunnit, även om de inte visste något om det.
Mannen bröt tystnaden först:
”Du har… väldigt bekanta ögon.”
Kvinnan log osäkert:
”Jag känner också att jag känner dig.”
Och då kom ett namn till mannens minne. Hans äldre syster, som hade dött i en olycka för många år sedan, hade lämnat efter sig en liten dotter. Flickan hade adopterats, förts till en annan stad, och all kontakt hade gått förlorad. Han hade letat efter henne i åratal, men utan resultat.
Kvinnan hade levt hela sitt liv med en hemlighet. Hennes föräldrar berättade aldrig sanningen för henne, utan antydde bara att saker och ting en gång hade varit annorlunda. Hon drömde om ansikten som hon aldrig hade sett i verkligheten.
Och nu, när de stod mitt på en bullrig gata, kände de båda att detta inte var en slump. Det var blod som kände igen blod.
Mannen vågade fråga:
”Ursäkta mig… vad heter du?”
Hon sa sitt namn, och hans hjärta stannade. Det var precis det namn han en gång viskat i sömnen när han tänkte på sin systerdotter.
Kvinnan märkte tårarna i hans ögon och förstod inte vad som hände. Men innerst inne visste hon att den här mannen kom från hennes verkliga förflutna.
De stod bland förbipasserande och världen omkring dem verkade upplösas. I det ögonblicket blev allt klart: detta slumpmässiga möte var ett möte som ödet själv hade förberett i många år.
Och sanningen avslöjades äntligen: de var släkt, utan att känna till varandras existens.
