Det finns mycket att uppskatta med TV4 profiler. Problemet är snarare att kanalen verkar uppskatta dem så mycket att samma personer får flytta mellan programmen år efter år.
Resultatet börjar likna en middag där värden gång på gång placerar samma sex gäster runt bordet. Alla är trevliga, maten håller hög nivå och ingen behöver oroa sig för att kvällen ska spåra ur. Samtidigt vet man nästan redan i förväg vem som säger vad och hur samtalet kommer att sluta.
Det som saknas är någon som rubbar ordningen.
Någon som säger fel sak vid exakt rätt tillfälle. Någon som gör att resten av bordet plötsligt tystnar.
När TV4 nu dukar upp inför hösten känns det återigen som om de bekanta namnen har fått de bästa platserna.
I kväll är det premiär för Let’s Dance, där David Hellenius återvänder till programmet som han har lett i femton år. Nu plockas han tillbaka när formatet ska fira sitt 20-årsjubileum.
Problemet är inte att profilerna är dåliga
Innan kritiken missförstås behöver en sak slås fast: David Hellenius är en av Sveriges skickligaste programledare när det gäller direktsänd underhållning.
Han kan få liv i en seg fredagskväll med en blick mot kameran och har en naturlighet som få lyckas skapa i direktsändning.
Detsamma gäller Pär Lernström. Han har lett Idol under 14 raka säsonger utan att tappa kontrollen över formatet, och 2024 belönades han dessutom med Kristallen.
Det var välförtjänt.
Poängen är alltså inte att de borde försvinna.
Poängen är att även de behöver utmanas.
Det finns en tydlig skillnad mellan att ta hand om en talang och att använda samma talang tills all överraskning är borta. Låter man en person sitta på exakt samma stol år efter år får man till slut inte nödvändigtvis fram personens bästa sidor.
Man får rutin.
Och rutin kan vara tryggt, professionellt och tekniskt perfekt – men för underhållning är den också farligt nära förutsägbarhet.
Nya namn kommer in – men sällan på riktigt
Runt Pär Lernström i Idol har TV4 de senaste åren placerat en lång rad profiler.
Anis Don Demina har varit där.
Amie Bramme Sey har varit där.
Mauri Hermundsson har fått rollen.
Berra Badreh har synts bredvid honom.
Och i år är det Keyyo.
Det betyder fem olika namn på sex år, där varje förändring har kunnat presenteras som något nytt.
Men mönstret förblir detsamma.
En ny person placeras bredvid Pär Lernström. Nästa år kan någon annan ta samma position. Själva huvudrollen står däremot kvar.
Det skapar en bild av förnyelse utan att kanalen egentligen behöver ta någon större risk.
En profil kommer in från sidan, gör auditionveckorna, hamnar på pressbilderna och får sedan lämna plats för nästa namn.
Det liknar mindre en långsiktig investering och mer en rad provanställningar där någon fast tjänst aldrig tycks finnas i slutet.
Samma profiler vandrar mellan programmen
Edvin Törnblom är ett tydligt exempel på hur TV4 arbetar med sina etablerade namn.
År 2023 deltog han i Masked Singer utklädd till Maneten och slutade på andra plats.
I våras satt han i programmets panel.
Nu i höst får han i stället leda Let’s Dance.
Vid hans sida finns David Hellenius, som samtidigt också är programledare för Masked Singer.
I panelen där sitter dessutom Berra Badreh, som förra året syntes som bisittare i Idol.
Programmen förändras.
Rollerna skiftar.
Men ansiktena känns väldigt ofta igen.
Det är svårt att kalla det modig casting när lösningen gång på gång blir att flytta samma personer mellan olika delar av tablån. Det påminner mer om att möblera om hemma och sedan försöka övertyga gästerna om att lägenheten är nyrenoverad.
Anna Book hade kunnat förändra allt
Just därför är Anna Book ett intressant exempel på vad TV4 skulle kunna göra annorlunda.
Hon deltog redan i den första säsongen av Let’s Dance 2006 och tog sig hela vägen till en andraplats. Under den perioden blev hon en tittarfavorit.
Året efter fick hon dessutom uppdraget att leda spin-off-programmet Let’s Dance Plus.
Tänk då på vilken helt annan energi ett 20-årsjubileum hade kunnat få om TV4 placerat Anna Book bredvid David Hellenius.
Hon känner programmet från insidan.
Hon vet hur det är att stå ute på dansgolvet med pressen, nervositeten och veckorna av träning bakom sig.
Samtidigt har hon en spontanitet som inte alltid går att kontrollera.
Det är precis den typen av kombination som kan göra direktsänd tv levande.
Varm, humoristisk och svår att förutse. I bästa fall hade hon kunnat säga sådant som ingen producent hade skrivit i manus och skapa ögonblick som levt vidare långt efter sändningen.
Det hade varit ett sätt att verkligen markera att Let’s Dance fyller 20 år.
I stället har TV4 återigen valt en lösning där mycket redan känns bekant.
Tryggheten är begriplig – men den kostar något
Det går samtidigt att förstå kanalens resonemang.
En programledare med många säsonger bakom sig vet vad som krävs när något går fel i direktsändning. Erfarenhet minskar risken för misstag.
Linda Lindorff har exempelvis lett Bonde söker fru under 21 säsonger, och där är hennes starka koppling till programmet snarare en del av formatets identitet.
Det är svårt att föreställa sig programmet utan henne.
Men där finns också den avgörande skillnaden.
Ett enskilt program kan behöva ett välkänt ansikte för att behålla sin identitet.
En hel tv-kanal kan däremot inte bygga sin identitet på att alltid välja samma trygga lösningar.
Ibland måste tv få riskera att misslyckas
Det jag saknar är den där lite märkliga castingen som får en att reagera direkt.
En programledare som på pappret nästan känns fel för uppdraget.
Någon som aldrig tidigare ensam fått bära ett stort underhållningsprogram på bästa sändningstid.
Ge den personen chansen.
Sedan får det antingen gå fullständigt åt skogen eller bli fantastiskt.
Båda alternativen är egentligen mer spännande än att redan från första minuten veta exakt vad man kommer att få.
För man hittar inte nästa Pär Lernström genom att låta nya människor stå bredvid den nuvarande Pär Lernström i några veckor.
Någon gång måste en ny person få sitt eget format, sitt eget ansvar och möjligheten att misslyckas.
Det var trots allt ungefär så Pär Lernström själv en gång fick chansen att bli just Pär Lernström.
Löftet som tittarna hört förut
Även presentationen av höstens Let’s Dance följer ett bekant mönster.
TV4 lovar att tittarna ska komma deltagarna ”närmare än någonsin” och få följa dem från träningen, vidare bakom kulisserna och hela vägen ut på dansgolvet.
Problemet är bara att liknande löften har återkommit under många säsonger.
Att komma närmare deltagarna är knappast längre ett revolutionerande grepp.
Vill kanalen verkligen skapa känslan av något nytt finns en betydligt enklare lösning:
Släpp fram någon som publiken inte redan har sett göra nästan samma jobb.
Och höstens mest oväntade namn är faktiskt en docka
När Talang återvänder med Pär Lernström får han sällskap av humordockan Tord.
Och märkligt nog är Tord kanske det mest oväntade TV4 har presenterat inför hösten.
Han har aldrig tidigare lett programmet.
Han har inte suttit i någon tv-panel.
Han har ingen framgångsrik podcast i bagaget.
Han är gjord av tyg och behöver förmodligen inte heller komma till studion tillsammans med någon besvärlig agent.
Men framför allt går det inte riktigt att veta vad Tord kommer att göra.
Det finns ett element av osäkerhet där.
Och just därför väcker han nyfikenhet.
Kanske är det precis den känslan som TV4 borde försöka hitta oftare även när de väljer människor till sina största program.
För trygghet kan hålla ett format vid liv i många år – men när samma profiler cirkulerar mellan samma stora produktioner riskerar kanalen också att göra sin största tillgång till sin största svaghet.
Borde TV4 fortsätta spela säkert med sina etablerade stjärnor, eller har kanalen blivit så rädd för ett direktsänt misslyckande att den samtidigt har slutat våga skapa nästa stora tv-profil?
Vad tycker ni? Skriv gärna era tankar i kommentarerna.
