Suzanne Sjögren är van vid direktsändningar, stora mästerskap och ett arbetskrävande liv på hästgården. Men klimakteriet ställde henne inför något hon inte var beredd på.
Nu berättar hon om den djupa svackan, maken Pontus Westergrens förmåga att både hjälpa och reta henne – och frågan om prinsessan Madeleine som han vägrar prata om.
Det är ett ovanligt öppenhjärtigt Suzanne som beskriver hur hon har mått. Hon kallar perioden den värsta krisen i sitt liv när det gäller hennes välbefinnande.
Hon upplevde att hon närmade sig ett mörker som skulle kunna bli svårt att ta sig ur. Känslan skrämde henne, och ibland försökte hon få kontroll genom att säga åt sig själv på skarpen att skärpa sig.
Bakom förändringen låg klimakteriet.
Suzanne hade tidigare föreställt sig att hon kanske skulle slippa undan besvären. I efterhand ser hon själv hur naiv den tanken var. När reaktionen väl kom såg den dessutom annorlunda ut än hon hade väntat sig.
Hon beskriver varken svettningar eller problem med sömnen. I stället var det känslorna som blev överväldigande.
Sorg kunde bli mycket djupare än hon var van vid. Ilska kunde växa till en styrka som hon själv uppfattade som orimlig. Just storleken på reaktionerna blev en chock.
Efter fem dagar märkte hon skillnad
När Suzanne berättar om sitt mående har hon börjat med östrogen fem dagar tidigare. Hon upplever redan en tydlig förändring, även om hon inte känner sig helt tillbaka.
Hon beskriver det som att något som skymt hennes blick håller på att försvinna. Allt är ännu inte klart, men skillnaden är stor för henne.
Under den svåra perioden har maken Pontus inte varit hemma särskilt mycket. Suzanne konstaterar med humor att han därmed har kommit undan en del av känslosvängningarna.
Samtidigt är han knappast den som alltid lugnar situationen.
Hon beskriver honom som en exceptionell retsticka, någon som gärna petar lite extra när hon redan är irriterad. Hans förmåga att provocera är något hon återkommer till – också när hon berättar hur mycket hon uppskattar honom.
## Sportens dramatik håller intresset vid liv
Sedan slutet av 1990-talet har Suzanne arbetat med tv, direktsändningar och stora idrottsevenemang. Trots alla år är det fortfarande tävlingarnas oförutsägbarhet och känslor som engagerar henne.
När man bryr sig om utgången kan sport, enligt Suzanne, vara betydligt mer underhållande än en mindre lyckad film. Ett guld, ett nytt rekord eller en seger kan väcka känslor som få andra upplevelser kommer i närheten av.
Det är den dramatiken som fortsätter att locka henne tillbaka.
Hemma väntar ett annat slags arbete. Livet på hästgården, med tretton hästar, kräver mycket och lämnar inte alltid utrymme för återhämtning.
## Efter tretton år tillsammans blev de gifta
Suzanne och Pontus gifte sig häromåret efter tretton år som par. Något stort första äktenskapsgräl kan hon däremot inte peka ut.
De bråkar sällan, berättar hon. När irritationen kommer handlar den ofta om sådant som många känner igen från vardagen: en diskmaskin som inte blir tömd eller smutsiga strumpor som lämnas på golvet.
För Suzanne är det vanligtvis där konflikterna ligger, snarare än i några stora dramatiska uppgörelser.
Bröllopet innebar också ett nytt efternamn. Efter att ha hetat Sjögren i 50 år blev hon Suzanne Westergren – och omställningen gick betydligt fortare än hon hade föreställt sig.
Hon säger inte fel av gammal vana. Privat använder hon alltid Westergren. Namnet Sjögren tar hon däremot fortfarande fram medvetet när hon behöver presentera sig i sitt arbete som sportjournalist.
## Pontus kan lösa problemen – och göra henne vansinnig
När Suzanne beskriver sin man blir bilden långt mer omfattande än den av en retsticka.
Hon ser honom som en person som kan ta sig an nästan vilket praktiskt problem som helst. Han hjälper också andra, exempelvis genom att stanna och erbjuda hjälp när någon har fått bekymmer med bilen.
Det är den sortens människa hon skulle vilja ha vid sin sida på en öde ö eller när något verkligen går fel.
Men samma man kan också irritera henne mer än någon annan hon har träffat.
Det hon finner mest attraktivt är hans lugna, närvarande sida. När han för en stund släpper rollerna som företagare, hästägare och tränare och bara är Pontus.
Hon uppskattar ögonblicken när han är helt i stunden och möter hennes blick. Ofta upplever hon däremot att han går på högt varv och har tankarna någon annanstans under samtal.
Suzanne funderar själv på om det kan finnas ADHD bakom hans höga tempo, men betonar att hon inte vet. Någon fastställd diagnos uppger hon inte.
När hon verkligen får hans uppmärksamhet känner hon däremot attraktionen tydligt.
## Gårdslivet får henne att längta efter något enklare
Att lämna familjen eller jobbet är inget Suzanne har velat göra. Med gården är det annorlunda.
Hon beskriver arbetet där som tungt och ständigt pågående. Åtminstone en gång om året kommer en punkt då hon känner att det blir för mycket.
Då lockar tanken på en villa på landet där det största utomhuskravet är att klippa gräsmattan. Fortfarande lantligt, men med betydligt mindre arbete än hästgården kräver.
Även hennes förhållande till det egna utseendet är svårt. Suzanne berättar att hon bedömer sig själv mycket hårt och inte tycker om det hon ser i spegeln.
Hon vet att den inställningen är orättvis mot henne själv. Ändå beskriver hon det som att hon och spegelbilden inte kommer överens.
Ibland kan hon känna sig riktigt fin, men då brukar professionell makeup och lösögonfransar finnas med i bilden. Hon har svårt att ge sig själv samma uppskattning utan den hjälpen och skämtar om att hon snarare ser en häst när hon tittar på sig själv.
## Romansryktena med Patrick Ekwall återkommer
Genom åren har Suzanne fått höra påståenden om att hon skulle ha haft relationer med flera av sina programledarkollegor.
Patrick Ekwall är det namn som hon upplever har återkommit oftast. Själv beskriver hon deras relation som en fortsatt god vänskap.
När samtalet kommer in på ett möjligt tidigare förhållande mellan Pontus och prinsessan Madeleine har Suzanne inget besked att ge.
Hon är nyfiken, men maken vill inte diskutera ämnet. Trots hennes försök att få veta mer har hon inte kommit vidare.
Det finns alltså ingen bekräftelse från Suzanne på att någon sådan romans har ägt rum.
Svartsjuka känner hon däremot inte när hon ser bilder på Madeleine. Tvärtom tycker hon att prinsessan är mycket vacker och lyfter särskilt fram de porträtt hon har sett.
## Böckerna, barnen och den bästa stunden hemma
När Suzanne ser framåt hoppas hon framför allt att den nära relationen till barnen ska fortsätta när de nu börjar bli vuxna.
Hon vill också skriva många fler böcker. Arbetet med hennes tredje spänningsroman pågår redan.
Men dagens höjdpunkt är varken ett stort sportögonblick eller framsteg med ett manus. Det är middagen när hela familjen samlas.
Alla sitter tillsammans, äter och pratar. Samtalen går i varandra, mobilerna kommer fram, någon svär och skratten är många. Just den livliga gemenskapen beskriver hon som sin allra bästa stund i livet.
Efter en period där känslorna varit svåra att hantera märker Suzanne nu en förbättring. Hennes berättelse visar samtidigt hur hårt hon har försökt pressa sig själv när hon mått som sämst.
Varför ska kvinnor fortfarande behöva säga åt sig själva att skärpa sig när klimakteriet får hela måendet att rasa?
Dela gärna era tankar i kommentarerna.
