Morgonbussen stannade framför skolan, och med ett mjukt väsande öppnades dörrarna. Barnen klev av en efter en. Några skrattade, andra grälade högljutt, några pojkar stötte på varandra och sprang nästan mot skolingången.
Föraren satt bakom ratten och observerade det vanliga morgonkaoset i backspegeln. Han såg alltid till att ingen snubblade på trappan och att alla barn kom fram säkert. Ibland höjde han handen och log.
Ha en bra dag, barn.
Några vinkade tillbaka, och en flicka med en alldeles för stor ryggsäck höll nästan på att tappa balansen när hon hoppade ner på asfalten. Chauffören följde varenda blick tills barnen försvann bakom skoldörrarna.
Den siste som klev av var en pojke på ungefär sex år. Liten, klädd i mörk jacka och med en ryggsäck på ryggen. Han hette Alex.
Han gick långsamt ner för trapporna och stannade till en stund vid bussdörren, som om han inte hade någon brådska. Sedan tog han några steg, tittade mot skolbyggnaden där de andra barnen redan hade försvunnit och stannade framför ingången.
Föraren skulle just stänga dörrarna när han märkte att Alex inte hade gått in. Han rynkade pannan.
Under den senaste veckan hade han flera gånger lagt märke till något konstigt. Varje morgon var Alex den sista som klev ur bilen, tvekade vid ingången och försvann sedan någonstans. Fram tills nu hade föraren trott att pojken kanske tog en annan väg eller träffade vänner.
Men idag kändes något inte rätt.
Alex gick målmedvetet längs staketet och svängde plötsligt in på en smal stig in i skogen.
Helt ensam.
Föraren satt kvar vid ratten i några sekunder till och såg den lilla gestalten försvinna bland träden. Sedan fattade han ett beslut, klev ur bussen och följde efter den.
Han ville bara ta reda på vart pojken var på väg.
Efter några minuter såg han något som fick honom att stelna av skräck. Fortsättningen på den här historien finns i den första kommentaren.
Stigen ledde djupare in i skogen. Höstlöven prasslade mjukt under fötterna. Efter en kort stund fick föraren syn på pojken.
När pojken hörde fotsteg ryckte han till och lyfte snabbt på huvudet.
— Alex… — sa chauffören lugnt. — Varför är du inte i skolan?
Först svarade pojken inte. Han sänkte blicken och förblev tyst en lång stund.
Sedan sade han tyst:
– Jag kommer hit varje dag.
Föraren satte sig långsamt ner på en annan stock bredvid honom.
– Varje dag?
Alex nickade.
Han förklarade att han på morgonen kliver av bussen med alla andra, väntar tills de andra barnen går till skolan och sedan springer in i skogen. Där sitter han till lunch eller vandrar runt bland träden. När skolan är slut och bussen kommer tillbaka går han till busshållplatsen igen och kliver på med de andra.
Hemma trodde alla att han hade varit i skolan. Alex talade lågmält, ibland stammande han över sina ord, men gradvis blev allt klart.
Han blev ständigt retad i klassrummet. Några pojkar skrattade åt honom, knuffade honom, gömde hans tillhörigheter och förolämpade honom inför alla. En gång blev det särskilt illa. Under rasten skadade de honom så illa att han knappt kunde lugna ner sig, och lärarna sa helt enkelt åt barnen att lösa det själva.
Efter det kunde Alex helt enkelt inte förmå sig att gå in i skolbyggnaden.
När pojken var klar tittade chauffören på honom länge, och något spände sig smärtsamt i hans bröst.
Nästa dag var allt annorlunda.
När bussen stannade framför skolan igen och barnen klev av, lämnade även chauffören sin plats. Han väntade tills några pojkar från Alex klass fortfarande stod nära bussen, och kallade sedan lugnt fram dem.
Han förklarade för dem att han visste vad som pågick och att det måste ta slut. Han sa att om han såg något liknande igen, skulle saken inte längre förbli mellan dem.
Sedan vände han sig mot Alex och nickade mot skolan.
– Kom.
Den dagen, för första gången på länge, gick pojken inte in i skolan ensam.
