Sjuksköterskan hade hört konstiga ljud från rum nummer 7 flera nätter i rad. Det var skrik. Inte höga – mer dämpade, undertryckta, som om någon var rädd för att bli hörd. Alltid ungefär samtidigt – mot kvällen, när korridorerna tömdes och ljuset dämpades.
Hon stannade mitt i korridoren med hinken och lyssnade. Sjukhuset var redan kusligt nog, men det här gnällandet kändes som en kniv som skar genom hennes nerver. Det var inte ett vanligt stön av smärta.
Sjuksköterskan hade arbetat här länge. Arbetet var hårt, lönen låg, men hon höll ut. Hon var van vid lukterna, nattskiftena och andras lidande. Men rum nummer sju började oroa henne mer och mer.
Där låg en äldre patient – lugn, prydlig, alltid tacksam för all hjälp. En bruten höft, sängläge. Hon klagade knappast, men tittade ner i golvet allt oftare och ryckte till vid plötsliga ljud.
Och så dök en märklig besökare upp.
En man brukade komma på kvällen. Alltid ensam. Välklädd, självsäker, talade han lugnt och artigt. Han presenterade sig som en släkting.
Efter hans besök förändrades den äldre patienten: hennes ögon blev röda, hennes läppar darrade, hennes händer kalla. En gång lade sjuksköterskan till och med märke till ett blåmärke på hennes handled.
Hon försökte ta reda på mer, men patienten tittade genast bort och viskade att allt var bra.
”Inte din grej. Att vara släkting betyder att han får göra det”, sa de.
Men gnällandet återkom alltid.
En kväll hörde sköterskan fotsteg utanför rummet. Sedan dämpade röster. Han talade skarpt; den äldre patienten mumlade något, som för att rättfärdiga sig. En dov duns. Ett kort skrik.
Sjuksköterskan kunde inte sova den natten.
Hon utarbetade en plan för att ta reda på sanningen. När ingen tittade – skulle hon se den.
Nästa gång kom hon in i rummet tidigt. Ljuset var svagt, patienten sov. Sjuksköterskan kröp ner på golvet och klämde sig in under sängen. Damm, kall linoleum, rostiga fjädrar ovanför henne. Hon kände sig fruktansvärt illa till mods.
Fotsteg i hallen. Dörren knarrade. Han gick in.
Och sedan hände något som tog andan ur henne.
Till en början talade han lugnt. Väldigt lugnt. Han förklarade för patienten att huset ändå var ”förlorat”, att det inte skulle göra honom någon nytta om hon var tvungen att skriva på papper. Han sa att om hon inte gick med på det frivilligt skulle han ”hjälpa till”.
Patienten grät och bad om att få vara ifred. Hon sa att hon inte skulle skriva på något.
Sedan förändrades hans röst.
Han lutade sig över sängen och började hota henne. Han sa att hon var tvungen att ta sin medicin, att han visste hur man skulle göra så att läkarna inte skulle märka det, och att om hon var envis skulle hon bli sämre. Mycket sämre.
Sjuksköterskan höll andan.
Hon såg honom ta fram en spruta. Inte sjukhusmedicin. En annan, mörk, omärkt. Han injicerade den, trots patientens motstånd. Den äldre kvinnan skrek till, hennes hand föll slappt ner på lakanet.
Hon hoppade ut ur sitt gömställe, skrek och slängde upp dörren. Ett uppståndelse uppstod, och sjuksköterskor och jourhavande läkare rusade dit. Mannen greps på platsen. Sprutan beslagtogs. Dokument hittades i hans ficka – redan förberedda, med underskriftsfält.
Det visade sig senare att injektionerna inte innehöll någon medicin. Det var just detta som orsakade att den äldre patientens tillstånd försämrades dramatiskt.
