Morgonen var ljus, nästan genomskinlig.
Luften doftade av bröd och den svala friskheten som bara finns tidigt på dagen, medan solfläckar dansade över väggarna i den gamla lägenheten.
Pojken satt på fönsterbrädan med en röd leksaksbil i händerna, repad på sidan.
Hjulet snurrade trögt, men glänste fortfarande, som den dag då hans mamma tog hem den för första gången.
Han tittade länge på leksaken.
Tyst.
Hans ögon glimmade lite, men inte av tårar — bara av solen.
Från köket hördes klirrande porslin och hans mammas röst — mjuk, lite trött, men varm.
Hon nynnade för sig själv, som hon alltid gjorde när hon försökte låta bli att tänka på räkningar och trötthet.
Han visste att hon snart hade födelsedag.
Hon sa inget om det — hon log bara och bakade en kaka “till sig själv”.
Han drog med fingret över sprickan i bilen, som om han tog farväl.
Sedan viskade han:
— Förlåt.
Han tog en gammal låda, lade försiktigt bilen i den och band ett snöre runt.
Han gick tyst ut, så att dörren inte skulle knarra.
Utanför doftade luften av damm, bröd och sol.
Han gick långsamt, höll lådan med båda händerna — som om något levde där inne.
Människor passerade, några skrattade, några skyndade sig.
Och han gick bara — dit där man kunde byta det man älskar mot det man behöver.
Marknaden sjöd av röster.
Allt omkring brusade, glittrade, doftade av rostade nötter, färg och papper.
Han trängde sig fram mellan stånden tills han fick syn på en gammal man i vit skjorta med uppkavlade ärmar.
På hans bord låg gamla böcker, klockor och leksaker.
Pojken gick fram, ställde lådan på bordet och sa tyst:
— Jag vill sälja den.
Den gamle mannen lyfte blicken.
Världen tycktes stå stilla ett ögonblick.
Han såg på pojken, sedan på lådan,
och i den korta pausen fanns allt — sorg, förståelse och något som liknade respekt.
Han öppnade lådan, såg den röda bilen, suckade och nickade.
Mynt klirrade på bordet.
Pojken tog dem och gick vidare utan att vända sig om.
I skyltfönstret mittemot låg ett halsband — litet, format som ett hjärta, där ljuset speglades.
Han log, kramade mynten i handen och gick in.
På kvällen stod mamman och diskade när han kom fram och lade ett litet paket i hennes hand.
— Det är till dig, sa han.
Hon vek upp pappret, såg halsbandet och stod stilla.
— Älskling… var fick du det ifrån?..
Han ryckte på axlarna.
— Jag bara köpte det.
Hon sa ingenting. Hon bara kramade honom — hårt, som om hon var rädd att släppa taget.
Sedan viskade hon:
— Den vackraste gåvan i världen.
På fönsterbrädan stod nu en tom plats.
Men i hemmet kändes det som om ljuset blivit lite varmare.
