Julmorgonen frös till på ett ögonblick när min femårige son packade upp en present och högljutt förklarade att hans ”andra mamma” hade hållit sitt löfte. Min man blev blek. Han visste exakt vem han pratade om. Och ju längre han lyssnade, desto tydligare blev det för mig att detta inte var något missförstånd.
Min man och jag hade varit tillsammans i sex år. Vi hade ett enda barn, Simon, som var fem år då.
Vårt liv var inte perfekt, men det kändes tryggt och förutsägbart. Eller så trodde jag.
Visst, det fanns sprickor. Alla äktenskap har dem.
Det fanns tillfällen då Mike verkade distanserad och tankspridd, men jag såg inte det som varningstecken. Jag borde ha gjort det.
Särskilt efter vad som hände med barnvakten tidigare i år.
Vi hade varit separerade ett tag, så vi bestämde oss för att ha dejtkvällar varje vecka för att komma närmare varandra igen.
En av Mikes kollegor rekommenderade en studenttjej att sitta barnvakt. Till en början gick allt bra. Simon gillade henne, och vi njöt av våra kvällar ensamma.
Sen en dag sa Mike att vi var tvungna att släppa henne.
”Jag tror att hon gillar mig”, sa han. ”När vi är ensamma säger hon konstiga saker.”
”Vilka konstiga saker?” ”Kommentarer om mina kläder, min lukt … inget otrevligt, men obehagligt.”
Så vi skickade iväg henne.
Då kändes det lugnande att hon hade berättat om henne för honom. Jag kände att vi fortfarande var ett team.
Jag ignorerade den lilla rösten inom mig som sa att hon inte berättade allt för mig.
Jag trodde att jag bara var avundsjuk.
Nu vet jag att jag var dum.
Jag trodde att vi var förbi den svåra delen.
Jag blev bekväm. Jag trodde att rutin är lika med trygghet.
Julfröndagens morgon bevisade att jag hade fel.
Allt började som det alltid gör: omslagspapper överallt, kaffe som blev kallt på bordet och Simon hoppade av spänning.
Alla presenter under granen var sådana vi hade valt ut tillsammans. Eller så trodde jag.
Mike räckte Simon en medelstor låda.
”Det här är från jultomten.”
Jag log. Vi hade alltid en julklapp. Det var en tradition.
Simon slet upp omslaget… sedan frös det till.
En sekund senare lyste hans ansikte upp. Inuti fanns en dyr samlarmodellbil. Just den sak vi hade kommit överens om att inte köpa honom – den var för dyr för en femåring.
Simon kramade honom och utbrast:
”JA! Min andra mamma höll sitt löfte! Jag visste det!”
I det ögonblicket försvann all glädje från mig.
”Din… andra mamma?”
Jag tvingade fram ett leende mot honom.
”Ja!” nickade han. ”Hon sa att om jag var snäll skulle hon se till att jag fick den i julklapp.”
Jag vände mig långsamt mot Mike.
Han log inte.
Han blev blek. Han tittade inte på mig.
”Vem är den andra mamman?” frågade jag.
Simon blev osäker. Han kände att något var fel.
”Pappa känner henne”, sa han tyst. ”Hon kommer över ibland. Hon sa att jag inte skulle oroa mig.”
Oroa dig inte.
”Mike? Kan du förklara?” Min mans läppar rörde sig, men inget ljud kom ut.
”Han sa att vi skulle åka snart”, fortsatte Simon. ”Jag, hon och pappa. Du kommer att jobba, mamma.”
Det var då Mike äntligen talade.
”Vi går till köket.”
Så fort dörren stängdes vände jag mig mot honom.
”Börja prata. Vem är den här ’andra mamman’, och varför köper hon en present till vår son?”
”Megan…” viskade han. ”Barnvakten? Den vi skickade iväg för att du trodde att hon hade gått över gränsen?”
”Ja… men inte på det sätt du tror!”
”Då hade ni ingen affär?”
”Nej! Det är bara… herregud, jag gjorde ett sådant misstag.”
Han sa att efter att vi skickat iväg honom skrev Megan till honom. Hon bad om ursäkt och sa att hon hade missförstått situationen.
Sedan frågade hon om hon kunde träffa Simon.
Och Mike gick med på det.
Först verkade han oskyldig. Så en dag hörde han Megan be Simon att kalla henne för ”andra mamma” och hålla besöken från mig hemliga. Han sa åt henne att sluta direkt.
Men det var för sent.
Julklappen var inte från oss.
Megan hade varit hemma hos oss. Medan vi sov.
När Simon kom in i köket frågade han, blek,
”Mamma… är den andra mamman dålig?”
Och sedan kom allt fram.
Megan bad honom om en nyckel.
Simon gav den till henne.
Hon ville ha en julmiddag ”som en överraskning”.
Den kvällen åkte jag till Megans lägenhet med polisen.
Och när hon öppnade dörren insåg jag vilken sorts överraskning hon hade planerat.
