Efter sexton års äktenskap förväntar man sig inte längre stora saker.
Inte för att kärleken tröttnar, utan för att den förändras. Handskakningar blir mer sällsynta. ”God morgon” ersätts av ”Är barnets mellanmål packat?” Man märker inte de små förändringarna – precis som man inte hör klockan ticka förrän den plötsligt stannar.
Man lär sig att inte förvänta sig överraskningar. Man släpper de små sakerna för att man säger till sig själv: sånt är livet. Tills något oväntat händer… och plötsligt vet man inte vad man ska göra med det.
Så när min man, Dan, kom med blommor till mig en fredag, bildades en konstig klump i halsen. Det var som om någon länge begravd känsla hade väckts.
Första gången kom han med rosa tulpaner till mig.
”Till min dotter!” sa han och kysste mig på pannan.
Jag skrattade och frågade om hon hade problem. Han bara log, lossade på slipsen och sa:
”Du förtjänar det, Ada.” Barnen gjorde roliga grimaser, jag himlade med ögonen… men jag hade stirrat på blommorna i vasen för länge. Det kändes bra. Jag såg mig själv. Jag kände mig viktig. Kanske… älskad.
Det var enkelt. Men det betydde något. När man slits mellan jobb, räkningar och middagar kan till och med en billig bukett kännas som en livlina.
Ett tag trodde jag att vi kanske skulle hitta varandra igen.
Sedan började jag lägga märke till saker. Små, konstiga, oroande detaljer.
”Var fick du tag i dessa?” frågade jag en kväll medan jag snurrade på en liljestjälk. Det såg ut som om den hade slitits av, inte klippts av. Det var smuts på den. Dan tittade inte ens upp från sin tallrik.
”I den lilla butiken nära jobbet.”
Men veckan innan sa han att han hade köpt dem på bensinstationen.
Innan dess var det ”något blommigt i Hillside.”
Det fanns små sprickor. Men när man väl börjar se dem kan man inte sluta. Och man undrar oundvikligen, vad mer har jag inte lagt märke till?
Jag ville verkligen tro att det inte var någonting.
Sen förra fredagen, medan Dan duschade, lyfte jag buketten för att kasta bort de vissna kronbladen… och något ramlade ner från omslagspappret.
En lapp. Handskriven. Inte adresserad till mig.
Den hade bara fyra ord på sig, i en rörig, nästan barnslig skrift:
”Vi ses nästa fredag.”
Jag stirrade på den länge. Mina öron ringde. Mina fingrar var kalla. Mitt hjärta bultade.
Och grejen är den att när man har älskat någon så länge, hittar ens hjärna på ursäkter. Den försöker skydda en. Kanske är det ett skämt. Kanske är det ett misstag.
Men din mage… din mage vet redan sanningen.
”Vem är han?” viskade jag. ”Är han otrogen mot mig?”
Jag sov inte den natten.
Dan snarkade fridfullt bredvid mig, omedveten om att hans fru stirrade i taket och spola tillbaka sexton års äktenskap. Födelsedagar, kvällsmatningar, bränt rostat bröd, söndagsshopping. Livets små bitar tyngde mig på en och samma gång.
Var allt en lögn? Var jag blind? Medan jag tittade framåt växte något annat bakom mig?
På morgonen fortsatte jag att fungera med svullna ögon och ömt bröst. Jag stekte ägg. Jag brände rostat bröd. Jag log mot barnen. Jag packade Emmas mellanmål och bara stirrade på kylskåpet, utan att veta vad jag hade lagt i lådan.
När Dan kysste mig på kinden innan han gick till jobbet skakade jag inte på huvudet. Jag kysste honom tillbaka. Jag ville att han skulle tro att allt var okej. Så fort dörren stängdes kollapsade jag i soffan. Tystnaden var outhärdligt hög. En tanke fortsatte att forsa genom mitt huvud: Vem skulle han träffa?
”Vi ses nästa fredag.”
Jag väntade en vecka. Det var den längsta veckan i mitt liv.
Följande fredag sjukanmälde jag mig, skickade barnen till skolan och parkerade nära Dans kontor. Jag satte mig bakom ratten och tittade på varenda steg han tog.
Tre timmar innan jobbet slutade kom Dan ut ur byggnaden. Han gick inte hem. Han stannade inte för att köpa blommor.
Jag följde efter honom.
Femton minuter senare svängde han in på en gata som jag kände igen direkt.
Erikas hus.
Erika. Kvinnan som stod upp på vårt bröllop och förklarade sin kärlek till min man. Kvinnan som försökte kyssa Dan efter festen medan jag stod i hörnet. Dan svor att han aldrig skulle prata med henne igen.
Men nu var hon där.
En äldre kvinna öppnade dörren, log och släppte in honom.
Det var gränsen.
Jag ringde på dörrklockan.
”Vad gör min man här?” utbrast jag.
Kvinnan tittade bara på mig och sa sedan tyst:
”Älskling… han är inte otrogen mot mig. Kom in.” Huset luktade lavendel och soppa. I vardagsrummet satt Dan bredvid en säng och läste högt.
Erika låg på sängen.
Hon var blek. Smal. Med kort, ojämnt hår. Hon höll i en nallebjörn
.
”En allvarlig hjärnskada”, sa kvinnan. ”En olycka förra året. Hon tror att hon är tio. Hon minns inte mycket… men hon minns Dan. Han var hennes barndomsvän.”
Blommorna var från trädgården. Lappen var hennes.
Och jag… i en vecka såg jag svek där det egentligen bara fanns tyst vänlighet.
Nu går vi hem till henne tillsammans. Jag tar med kakor. Blommor.
Och förra veckan frågade Erika mig om jag ville vara hennes bästa vän.
Jag sa ja.
För ibland är kärlek inte högljudd. Ibland är det bara någon som är där varje fredag. Och någon som läser en saga.som inte ens vet sitt eget namn längre.
