När jag först flyttade in i mitt nya hus trodde jag att jag hade hamnat i det perfekta grannskapet. Gräsmattorna var välskötta, barnen lekte ute till skymningen och alla verkade vänliga. Alla… utom mannen som bodde granne med mig.
Redan från början stack han ut. Inte för att han ställde till med problem, utan för att han undvek dem helt och hållet. Han vinkade aldrig tillbaka, stannade aldrig för att småprata och hans gardiner var alltid fördragna. Grannarna viskade om honom på kvartersfesterna och spekulerade om vad han gjorde inne i det mörka, tysta huset. Vissa var övertygade om att han jobbade nätter. Andra trodde att han bara var ovänlig. Men sanningen var mycket märkligare än någon kunde ana.
En kväll var jag ute och rastade min hund när jag märkte något konstigt. Hans ytterdörr stod på glänt. Ett svagt sken spred sig över uppfarten och ett konstigt surrande ljud hördes i nattluften. Mot bättre vetande tog jag ett steg närmare. Hunden gnällde och drog i kopplet som om den ville att jag skulle gå därifrån. Men nyfikenheten vann.
Det första jag märkte när jag tittade in var lukten – skarp och metallisk, som gamla mynt. Det andra var röran. Hans vardagsrum var inte fyllt med möbler utan med staplar av tidskrifter, lådor med gamla fotografier och kartor uppsatta på väggarna. Röda snören kopplade samman platser som på en detektivtavla. Det var uppenbart: min granne var besatt av något.
Nästa morgon försökte jag fråga honom om det på ett avslappnat sätt. Till min förvåning förnekade han ingenting. Istället lutade han sig närmare och viskade: ”Du hör det också, eller hur? Ljudet på natten.” Jag stelnade till. Fram till dess hade jag trott att det svaga surret bara kom från en gammal generator. Men när han talade insåg jag att han inte skämtade. Han trodde verkligen att något var på gång – något som ingen annan hade lagt märke till.
Under de följande veckorna kunde jag inte sluta tänka på det. Vissa nätter tryckte jag örat mot vår gemensamma vägg och ansträngde mig för att uppfatta ljudet. Och så en kväll hörde jag det äntligen tydligt: en låg, rytmisk puls, nästan som ett hjärtslag djupt nere i marken.
Nyfikenheten förvandlades till besatthet. En gång följde jag efter honom sent på kvällen när han bar en ficklampa in i skogen bakom våra hus. Han stannade vid en plats i marken som var märkt med konstiga ristningar. Han sa att ljudet kom från under marken och att han var säker på att något – eller någon – var begravt där och väntade på att upptäckas.
Var han galen? Eller hade han rätt?
Nästa dag dök stadens arbetare upp från ingenstans och stängslade av området. De hävdade att det bara var ”rutinunderhåll” av underjordiska rör, men ingen av oss hade någonsin sett något liknande tidigare. Min granne försvann i tre dagar efter det. När han kom tillbaka såg han utmattad ut, med tomma ögon och mer paranoid än någonsin.
Sedan, en morgon, stod hans hus tomt. Gardinerna var fördragna, brevlådan full, bilen borta. Han hade försvunnit utan ett ord.
Några veckor senare hittade jag något som hade skjutits in under min dörr: en av hans gamla dagböcker. På sista sidan stod det skrivet med darrig handstil:
”De har hittat det. Låt dem inte dölja det. Lyssna på natten. Då kommer du att förstå.”
Jag bor fortfarande i det huset. Och då och då, när världen är tyst, hör jag det fortfarande – det låga surret som pulserar genom marken, som om något under oss lever.
