Det blev svårt att komma hem. Efter att familjens hund Bosse gått bort möttes Mariette Hansson av en tomhet som gjorde vardagen tung. Nu berättar artisten varför hon varit mindre aktiv på sociala medier och om beslutet att resa till Italien tillsammans med familjen och nära vänner.
Mariette, 43, och hennes hustru Isabelle Hansson, 38, delade nyligen beskedet om Bosse i ett gemensamt inlägg. Under elva år hade han varit en självklar del av deras liv. Paret beskrev hur starkt förlusten kändes, med en smärta som gjorde sig påmind i hela kroppen.
För dem hade Bosse haft en särskild roll i att förena familjen. Åren tillsammans hade skapat en närhet som de lyfte fram när de berättade om saknaden. Han hade funnits där genom familjens vardag och blivit en viktig del av tryggheten hemma.
Mariette och Isabelle har sonen Dante, 4, och dottern Della, 2, tillsammans. Isabelle har även en dotter sedan tidigare. För barnen beskrev paret Bosse som en storebror, någon som bidrog med både glädje och lugn. De betonade också hans speciella personlighet, som de menade gjorde intryck på alla som mötte honom.
Посмотреть эту публикацию в Instagram
Efter beskedet blev det tystare från Mariette på sociala medier. I en ny uppdatering förklarade hon att frånvaron hängde ihop med sorgen. Att kliva in i huset utan Bosse hade blivit svårt, eftersom hans frånvaro märktes så tydligt där han tidigare alltid funnits.
Familjen kände därför att de behövde lämna de vanliga rutinerna för en stund. De packade sina väskor och reste utomlands med sina bästa vänner. Resan gick till Italien, där de kunde tillbringa dagarna i en annan miljö och låta annat få ta plats vid sidan av sorgen.
Mariette berättar att bad, skratt och tid tillsammans har gjort dem gott. Att umgås med familjen och vännerna var precis vad de behövde efter den tunga tiden hemma. Miljöombytet gav dem möjlighet att fylla dagarna med gemenskap och aktiviteter.
Samtidigt är hon tydlig med att Bosse fortfarande fattas dem. Saknaden försvinner inte för att familjen befinner sig på en annan plats, men hon beskriver ett behov av att ibland få rikta tankarna åt ett annat håll. Resan rymmer därför både sorgen efter honom och stunder av glädje tillsammans. Varför ska någon behöva försvara att de skrattar igen när de fortfarande sörjer?
Dela gärna era tankar i kommentarerna.
