Rachel tog alltid samma väg hem från jobbet. På hörnet av Main Street såg hon ofta en man sitta mot väggen, med trasiga kläder och ett ansikte som var slitet av tiden. De flesta gick förbi utan att ens titta, men en regnig kväll stannade Rachel till.
Han tittade upp på henne, förvånad, när hon räckte honom sitt paraply och en påse med matvaror. ”Du borde inte vara ute så här”, sa hon vänligt. Han log svagt, mumlade ett tack och hon skyndade iväg innan stormen hann dränka henne.
Dagarna gick och hon glömde bort mötet – tills en elegant svart bil stannade utanför hennes kontor. Samma man klev ut, men den här gången var han klädd i en skräddarsydd kostym, med snyggt kammat hår och en imponerande utstrålning.
Rachel stelnade till. Var det verkligen samma person?
Han gick fram till henne med lugna, bestämda steg. ”Jag fick aldrig chansen att tacka dig ordentligt”, sa han. ”Jag behövde veta att det fortfarande fanns någon i den här staden som var vänlig.”
Innan hon hann svara räckte han henne ett kuvert. Inuti låg juridiska handlingar – äganderättshandlingar till en lägenhet i hennes namn.
Rachel stirrade chockad. ”Jag… jag förstår inte.”
Mannen log. ”Du gav mig något som ingen annan skulle ge mig – värdighet. Jag har mer än nog. Nu är det din tur.”
Och precis så var han borta, och lämnade henne stående på trottoaren med en värld som för alltid hade förändrats.
Ibland återgäldas den minsta vänliga gest på sätt som du aldrig skulle kunna föreställa dig.
