Morgonen började med stress, utmattning och en känsla av att inte räcka till. Kristin Kaspersen, 57, berättar nu om dagen då alla förändringar blev övermäktiga. Men efter att ha lämnat vardagens måsten bakom sig upplevde hon en vändning som fick henne att gråta igen.
Det händer mycket i Kristin Kaspersens liv. Tv-profilen befinner sig i en period där flera förändringar pågår samtidigt, och även sådant hon själv har valt att sätta i rörelse kräver energi.
I ett personligt inlägg beskriver hon hur orken en morgon helt enkelt inte fanns där. Redan när hon vaknade kände hon sig tömd på kraft, samtidigt som tankarna fastnade vid allt som väntade.
En del av det som händer har Kristin själv tagit initiativ till. Annat ligger utanför hennes kontroll. Tillsammans blev det mer än hon just då hade energi att hantera.
Hon försöker vanligtvis påminna sig om att förändringar kan leda till något bättre, även när vägen dit känns besvärlig. Hon tror också att saker kommer att ordna sig. Men den här morgonen räckte den övertygelsen inte för att lätta på trycket.
Tröttheten gjorde det svårt att hitta ett mer hoppfullt perspektiv. I stället såg hon framför sig uppgifterna som behövde bli gjorda. Till slut började hon gråta av stress och utmattning.
Посмотреть эту публикацию в Instagram
För att få en paus bestämde sig Kristin för att packa väskan och åka till sin stuga i Stockholms skärgård. Hon köpte den förra året och har sedan dess renoverat och rustat upp den tillsammans med sina söner.
Den här gången fick arbetet och alla måsten stå åt sidan. Hon behövde komma till en plats där hon kunde landa, utan att hela tiden tänka på nästa sak som krävde hennes uppmärksamhet.
Ute på ön möttes hon av solvärme och stillhet. När båtar passerade hördes vattnet röra sig mot klipporna, men däremellan var det lugnt. Kristin beskriver hur just den miljön hjälpte henne att få ordning på tankarna.
Efter hand minskade stressen. Hon kunde slappna av och hitta tillbaka till ett tempo som kändes som hennes eget, i stället för att bara förhålla sig till allt som skulle hinnas med.
Några timmar efter morgonens sammanbrott kom tårarna tillbaka. Men nu handlade de om tacksamhet och stolthet över det hon faktiskt gör och bygger upp i sitt liv.
Det som tidigare under dagen hade känts överväldigande gick plötsligt att se från ett annat håll. Mitt i förändringarna kunde Kristin också känna uppskattning för sin egen insats och för det hon håller på att skapa.
Hon avslutar sitt inlägg med att påminna sig om att hon duger. Livet hon vill leva framöver är något hon formar redan nu, även under dagar då energin sviker och tvivlet tar plats.
Skriv gärna i kommentarerna hur ni ser på pressen att räcka till. Har kravet på att alltid vara stark gått för långt när även förändringar man själv har valt måste mötas med ett leende?
