Ett samtal om kvinnors åldrande blir spänt när Katrin Zytomierska ifrågasätter hur klimakteriebesvär beskrivs. Tilde de Paula Eby, som själv berättat om svåra symtom, säger emot. Då går gästen vidare och talar om en ”offerkofta”.
För Tilde de Paula Eby är ämnet personligt. Hon har tidigare varit öppen med hur klimakteriet påverkat hennes mående och hur svårt det varit att förstå vad som hände i kroppen.
När hon berättade om erfarenheterna i en podcast beskrev hon att läkarna till och med hade misstänkt bipolär sjukdom. Förändringarna hade alltså fått konsekvenser som sträckte sig långt bortom ett tillfälligt obehag.
När entreprenören och medieprofilen Katrin Zytomierska gästar Efter fem för att diskutera kvinnligt åldrande blir skillnaden mellan deras perspektiv tydlig.
Katrin säger att hon är tveksam till det stora fokuset på klimakteriet. Hon jämför uppmärksamheten med den kring adhd och uttrycker samtidigt att hon förstår att tillstånden finns, men anser att de är något man behöver hantera.
Hon berättar att hon själv ännu inte har upplevt klimakteriebesvär och inte heller tror att hon kommer att göra det. Därefter framför hon sin personliga övertygelse att hälsosam mat, mycket träning och ett aktivt sexliv kan göra att klimakteriet uteblir.
Det är Katrins egen uppfattning som framförs i samtalet, inte ett medicinskt belagt besked.
Tilde reagerar med ett djupt andetag innan hon bemöter resonemanget. Hon håller rösten lugn, men gör klart att gästens formuleringar sannolikt kommer att väcka invändningar hos många kvinnor.
Programledaren understryker att erfarenheterna skiljer sig åt. En del får stora besvär, andra betydligt mindre. Samtidigt säger hon att det förstås är positivt att Katrin själv mår bra och att hon ska få glädjas åt det.
Svaret rymmer både en gratulation och en tydlig invändning: en kvinnas eget mående beskriver inte hur det är för alla andra.
Men Katrin stannar inte vid sin syn på livsstil och symtom. Hon fortsätter genom att beskriva samtalet om klimakteriet som präglat av en ”offerkofta” och ifrågasätter om kvinnor letar efter ännu något att klaga över och tycka synd om sig själva för.
Därmed får diskussionen en skarpare ton. Från att ha handlat om åldrande och individuella upplevelser kommer den också att handla om hur kvinnor som berättar om sina besvär blir bemötta. Tilde har markerat att upplevelserna varierar, medan Katrin står för ett betydligt mer avfärdande synsätt.
Är det frispråkighet att kalla kvinnors berättelser om klimakteriebesvär för en offerkofta – eller ett sätt att förminska dem som mår dåligt?
Skriv gärna vad ni tycker i kommentarerna.
