Barnens flytt lämnade ett tomrum som Johanna Toftby hade svårt att hantera. Med barnbarnet Sonja kom en ny känsla av att vara behövd. Nu berättar hon om vändningen, rädslan som fortfarande sitter kvar efter trakasserierna och hur hon och maken Janne Fors slutade bråka om vardagens småsaker.
Ett gympass och ett besök i saluhallen har gett Johanna Toftby en bra start på dagen. Hon har kommit hem med godsaker och känner sig full av energi.
Det är långt ifrån den vilsenhet hon beskriver från andra perioder i livet. Bakom arbetet med bloggen och sociala medier finns både år av kroppsliga besvär och en ensamhet som slog hårt när barnen lämnade hemmet.
I dag har hon hittat en tillvaro där träningen, arbetet och familjen får plats. Och sedan ett år tillbaka finns ytterligare en person som betyder oerhört mycket: barnbarnet Sonja.
Barnens flytt blev en större omställning än hon var beredd på
När barnen flyttade hemifrån för fyra år sedan försvann en självklar del av Johannas vardag. Hon förstod att de behövde bli självständiga och skapa egna liv. Ändå var det svårt att själv stå kvar i förändringen.
Hon beskriver det som att livet rasade och att hon tappade fotfästet. Saknaden blev stor, och hon kände sig både ensam och övergiven.
Det var först senare, när Sonja föddes, som hon fick en ny känsla av riktning.
– Tack vare henne känner jag mig behövd. Jag har fått en uppgift i livet!
Kärleken till det ettåriga barnbarnet är svår att sätta ord på, berättar Johanna. Hon älskar Sonja över allt annat och beskriver hennes ankomst som en fin vändpunkt.
Den nya rollen har gett henne något hon saknade när barnen flyttade: känslan av att återigen ha en självklar uppgift i familjens vardag.
Trodde att hjärtat var sjukt
Även kroppen har ställt Johanna inför förändringar som först var svåra att förstå. Under flera jobbiga år hade hon hjärtklappning och extra hjärtslag. Hon gick också upp i vikt.
Själv visste hon till en början inte att besvären kunde ha samband med klimakteriet. När hon inte fick någon förklaring började hon på allvar oroa sig för hjärtat.
Till slut fick hon träffa en hjärtläkare och genomgå en ultraljudsundersökning. Enligt Johanna förklarade läkaren att hennes hjärta var friskt och starkt, men att sjunkande östrogen kunde påverka det.
Hon berättar också att stora myom, kraftiga blödningar och blodbrist gjorde att livmodern behövde opereras bort. Därefter fick hon östrogen.
Nu beskriver hon sitt mående som mycket bra. Kilona hon gick upp har försvunnit, hon känner sig starkare och tränar fem dagar i veckan. Sömnen fungerar och hon har inga vallningar.
För egen del upplever hon att hon har hittat en balans som tidigare saknades.
Frisörsaxen finns kvar – men används mest hemma
Johanna blev känd genom Ensam mamma söker som 35-åring. Sedan dess har arbetet förändrats ordentligt. Från frisöryrket gick hon vidare till en stor blogg och ett Instagramkonto med över 100 000 följare.
Mat, motion, hem och klimakteriet är några av ämnena hon tar upp. Frisörsaxen har däremot hamnat långt ner i badrumsskåpet.
Helt oanvänd är den inte. Janne vill fortfarande bli klippt av sin fru, och ibland hjälper hon även barnen med håret. På så sätt håller hon kvar lite av hantverket, även om det inte längre är hennes huvudsakliga arbete.
Hoten nådde också barnen
Tillvaron i offentligheten har samtidigt haft en skrämmande sida. Johanna berättar om en kvinna som förföljde och trakasserade henne.
För Johanna blev allvaret särskilt tydligt när kvinnan kontaktade hennes barn på Facebook. Enligt hennes berättelse innehöll meddelandena hot om att både hon och barnen skulle dö. Kvinnan skrev även om en bok med titeln ”Det var jag som dödade Johanna”.
Johanna misstänkte vem som låg bakom, men kunde inte själv få identiteten bekräftad. Robert Aschberg och tv-produktionen hjälpte till att undersöka saken.
Hon beskriver hur produktionen lade ihop uppgifterna och hur de till slut åkte till Eskilstuna, där kvinnan bodde.
Först satt de i en bil utanför bostaden och väntade. När kvinnan inte kom ut gick de i stället in i porten och fram till hennes dörr.
Johanna minns hur obehaglig situationen var. Hjärtat slog hårt medan Aschberg ringde på och hon själv stod en bit bort.
Enligt Johanna blev kvinnan först glad över att se honom. Men när han började ställa frågor om de hundratals hatkommentarerna och Johanna kom fram till dörren stängdes den.
Trakasserierna har upphört, säger hon. Rädslan har däremot inte försvunnit lika enkelt.
Hon berättar om många sömnlösa nätter, om att fortfarande inte våga sova ensam och om att kasta en extra blick bakom sig ute på gatan.
Nära femton år med Janne
Vid sin sida har Johanna maken Janne Fors. I februari når deras relation femton år.
Det hon föll för var hans energi och sätt att möta andra människor. Hon beskriver honom som glad, utåtriktad och trevlig, men också som mycket intelligent.
Hon älskar honom och tycker att de har det bra tillsammans. Det betyder förstås inte att de aldrig irriterar sig på varandra.
Janne har på senare tid blivit kvällstrött och vill lägga sig tidigt. Bakom ratten är energin desto större.
Johanna berättar att hans italienska påbrå märks när han kör bil: han blir arg på andra trafikanter, tutar och gestikulerar. Det kan reta henne ordentligt, samtidigt som hon också kan skratta åt honom.
Själv får hon höra att hon tar för lång tid på sig när hon berättar något. Hon vill gärna bygga upp historien och fylla i detaljer. Janne vill att hon kommer till saken.
Hans uppmaningar att skynda på uppskattas inte alltid.
Sambolivet blev en chock
Efter tio och ett halvt år som särbor flyttade paret ihop. Det första året under samma tak blev en ordentlig prövning.
Omställningen var stor för båda, trots att de redan hade en lång relation bakom sig. Plötsligt skulle också vardagsvanorna fungera tillsammans.
Johanna ville ha skorna på skohyllan. Janne lämnade dem precis innanför dörren. Han tyckte i sin tur att disken skulle ställas direkt i diskmaskinen, medan hon gärna satte ner den i diskhon.
Sådant som kan verka obetydligt blev då sådant de störde sig på.
Numera hanterar de det annorlunda. Ser Janne en kaffekopp på diskbänken ställer han undan den. Hittar Johanna hans skor på hallgolvet flyttar hon dem till hyllan.
De har hittat sina roller och låter inte längre varje liten olikhet bli en diskussion.
Sommaren 2023 gifte de sig i Mollösund på Västkusten. Då hade de bott tillsammans i ungefär ett år.
Janne hade varit gift två gånger tidigare och ville inte skynda fram ett nytt bröllop innan de provat sambolivet. För Johanna blev själva vigseln sedan så nervös att hon trodde att hon skulle svimma framme vid altaret.
Villa nu – men lägenhetsdrömmen lever
Även boendet har förändrats flera gånger. Paret har gått från en våning på 34:e våningen i Göteborg till hus i Alingsås och därefter tillbaka till Göteborg, nu i villa.
Huset ligger i ett område knappt tre kilometer från Avenyn. Johanna kan cykla in på tio minuter och tycker att läget är bra.
Ändå är hon inte säker på att de har hittat sitt slutliga hem. Hon saknar lägenhetslivet och är fortfarande lockad av tanken på en vacker sekelskiftesvåning i Linné eller Vasastan.
Vill ge barnen resorna som inte var möjliga förr
Framåt längtar Johanna efter att resa mer tillsammans med barnen. När de var små räckte pengarna inte till sådana upplevelser.
De gjorde utflykter och hon ordnade middagar hemma med små medel, men ekonomin var ansträngd under många år. Hon beskriver tiden som ensamstående som mycket svår.
Barnens pappa var sjuk och hon var ensam med ansvaret under flera år. I dag är han frisk, och enligt Johanna har han och barnen en fin relation.
Nu finns andra möjligheter och nya familjestunder att se fram emot. Sonja har gett henne en ny roll, och i vardagen hittar hon energi i sådant som morgonkaffet, några timmars arbete och träningen. Efter avklarade mejl och ett gympass känner hon sig redo att fortsätta dagen.
Skriv vad ni tycker i kommentarerna. Pratar vi för lite om föräldrars ensamhet när barnen flyttar, eller lägger vi för stort ansvar på barnen att fylla tomrummet?
