Jessica Almenäs blev plötsligt förlamad i halva ansiktet – berättar om stunden framför spegeln

Jessica Almenäs skulle gå och lägga sig när hon upptäckte att vänstra sidan av ansiktet inte gick att röra. Hon blev rädd och trodde först att hon hade drabbats av en TIA. Nu är programledaren sjukskriven och berättar på sociala medier om hur det känns att plötsligt inte känna igen sitt eget leende.

Besvären började i början av oktober. Jessica fick ont i nacken och i ena örat och blev ovanligt känslig för ljud. När hon en kväll märkte att hela vänstra ansiktshalvan hade blivit förlamad fördes hon med ambulans till sjukhu

Där fick hon beskedet att hon hade drabbats av Bells pares. Diagnosen innebär att ansiktsnervens funktion påverkas, vilket kan göra att musklerna på ena sidan av ansiktet blir svaga eller förlamade.

Jessica berättar att hon har tagit antibiotika och kortison och sovit mycket. Hon har börjat må bättre, men förändringen i ansiktet har varit svår att hantera. Att se sig själv i spegeln och sakna sin vanliga mimik tar på krafterna. När hon försöker le tycker hon att det ser ut som en grimas, och därför försöker hon hålla tillbaka skrattet.

 

Посмотреть эту публикацию в Instagram

 

Публикация от JESSICA ALMENÄS (@jessicaalmenas)


Tidigare under året syntes Jessica i Love Is Blind på Netflix. Programmet vann priset för årets kärleksreality på Kristallen, något hon beskrev som ett kvitto på att tittarna uppskattade arbetet. Nu hoppas hon att återhämtningen ska fortsätta så att hon snart kan börja jobba igen.

Efter att hon delat beskedet hörde flera kollegor av sig i kommentarsfältet. Carina Bergfeldt skickade en stor kram och önskade henne bättring. Jenny Alversjö uppmanade henne att kämpa på och skickade kärlek och styrka. Malin Gramer svarade också med en varm hälsning och bad henne krya på sig.

För Jessica märks förändringen i något så vardagligt som att skratta. Hon berättar öppet om den upplevelsen samtidigt som hon hoppas kunna återvända till jobbet. Skriv gärna vad ni tycker i kommentarerna. Har vi blivit så vana vid att se programledare le att vi glömmer hur mycket det kan kosta att göra det inför kameran?