Jesper Blomqvist har förlorat sin pappa Lars. Tre månader efter dödsfallet berättar den tidigare fotbollsstjärnan om saknaden och om hur smärtsamt det är att inte längre kunna höra hans röst.
I en personlig publicering på Instagram visar 52-åringen flera bilder på sin pappa. Hälsningen kommer i samband med fars dag, när frånvaron blir särskilt påtaglig och det vanliga telefonsamtalet plötsligt är omöjligt.
Sedan Jesper avslutade fotbollskarriären 2012 har han fortsatt att ha ett aktivt yrkesliv. Fotbollsplanen har bytts mot bland annat tv-uppdrag och arbetet med den prisbelönta pizzeria han driver på Lidingö i Stockholm, där han också bor.
Посмотреть эту публикацию в Instagram
Under våren deltog han i Kanal 5:s Expedition vildmark. Där tog han sig igenom hela utmaningen och blev en av de sex deltagare som klarade den till slutet.
Tv-tittarna möter honom också återkommande som vinstutdelare i Postkodlotteriet. Men vid sidan av restaurangen och uppdragen har de senaste månaderna präglats av en personlig förlust. Nu sätter han ord på vad pappans frånvaro innebär i vardagen.
I hälsningen till Lars berättar Jesper att han tänker på honom varje dag. Just på fars dag känns längtan ännu starkare. Han beskriver hur ont det gör att inte kunna ringa, gratulera och få prata en stund med den person vars lugna, trygga röst betydde så mycket.
Smärtan i den tystnaden har varit större än han själv hade kunnat föreställa sig. Det som tidigare var en självklar möjlighet – att lyfta telefonen och höra pappa svara – finns inte längre kvar.
Bilderna i publiceringen får sällskap av ett varmt porträtt av Lars som människa. För Jesper var pappan hans främsta förebild, en person han förknippar med en ovanlig vänlighet, ett stort tålamod och en djup godhet.
Han berättar om en pappa som fanns till hands, hjälpte när det behövdes och aldrig väntade sig någon motprestation. Någon som ställde upp utan att klaga eller kräva något tillbaka.
Jesper avslutar sin hälsning med att gratulera Lars på fars dag och önska honom vila i frid. Kvar finns tacksamheten för allt pappan gav honom – och saknaden efter de samtal som aldrig kan bli av igen.
Skriv gärna hur du ser på det i kommentarerna. Behöver sorgen verkligen hållas privat för att slippa bli bedömd av andra?
