Som barn tyckte jag att födelsemärket i pannan var det värsta som någonsin hänt mig. Jag försökte dölja det i åratal och planerade så småningom att operera bort det. Sedan tittade en man jag aldrig hade träffat på mig under en arbetsintervju – och sa att jag borde ha dött för länge sedan! Det han sa sedan skakade mig fullständigt.
Jag har haft ett mörkt födelsemärke i pannan sedan födseln.
Den sortens film som folk tittar på två gånger och sedan låtsas att de inte sett.
Barnen i skolan gjorde narr av mig för det.
Först var den liten. En pojke i kyrkbänken böjde sig en gång över bordet och kisade mot min panna som om han försökte lösa en gåta.
”Slog du i huvudet?” frågade han.
Sedan skrattade ett annat barn. ”Det ser ut som färg.”
Det var då allt började.
Jag minns att jag stirrade på min mjölkförpackning, mina öron brändes, och låtsades att jag inte hörde dem, som om jag var någon annanstans.
Det här är ett knep som du snabbt kan lära dig om du behöver.
Och det blev bara värre därifrån.
På gymnasiet blev allt detta mer högljutt.
Allt blir högre på gymnasiet, eller hur? Ljudet, elakheten, sättet som barn som knappt känner oss känner sig berättigade att bilda sig åsikter om våra kroppar.
En tjej jag knappt kände kom en gång på toaletten och sa: ”Du borde täcka över det här så att vi andra slipper se.”
Jag berättade det för min lärare en gång.
Flickan log kort och sa: ”Barn är elaka. Låt dem inte göra dig illa.”
Hur kan jag inte låta det göra mig ont när det är överallt?
Men jag frågade honom inte. Jag bara nickade och gick.
Hemma brukade min adoptivmamma alltid släta tillbaka mitt hår, med varma och mjuka fingrar, och säga: ”Det här är det som gör dig speciell.”
Min pappa nickade. ”Det är inget fel på dig. Ingenting.”
Jag nickade och gick.
Jag trodde dem.
Men jag trodde också på barnen.
Det här är vad ingen säger om kärleksfulla föräldrar.
Kärleken stoppar inte viskningarna i korridorerna, blickarna som varar en sekund för länge, eller känslan av att vara katalogiserad, undanstoppad som ”annorlunda” i allas mentala databas.
Kärleken stoppar inte viskningarna i korridorerna.
När det var dags att ta fotot visste jag hur jag skulle vrida ansiktet – lite åt sidan, lite lägre. Jag blandade elegant luggen framåt för att kasta en skugga.
”Håll det för dig själv”, sa fotografen varje år.
Jag gjorde alltid det.
På gymnasiet slutade jag räcka upp handen, även när jag visste svaret. Jag ville inte att alla skulle uppmärksamma mig. Jag ville inte att någon skulle titta för noga.
Jag visste redan hur man skulle bli obemärkt.
Osynlighet innebar trygghet, även om det innebar att se mindre ut än jag egentligen var.
En kille frågade mig en gång varför jag alltid hade håret på samma sätt.
Jag skrattade och sa: ”Det är normalt.”
Han nickade, som om det lät logiskt.
Vi överlevde skolåren genom att bygga hela min personlighet kring att inte bli sedd, och jag gjorde det riktigt bra.
Osynlighet innebar trygghet, även om det innebar att se mindre ut än jag egentligen var.
Länge trodde jag att mitt födelsemärke var det värsta som någonsin hänt mig. Det var roten till alla mina osäkerheter och brist på självförtroende.
Om jag bara kunde få det att försvinna, tänkte jag, skulle allt bli annorlunda. Jag skulle inte behöva gömma mig längre. Jag kunde bara vara mig själv.
Vid 20-årsåldern hade jag ett sparkonto med ett mål: kosmetisk kirurgi för att ta bort ett födelsemärke som hade funnits där sedan födseln.
Jag bokade in operationen om en månad.
Jag bokade in konsultationer under arbetsuppehåll.
Läkarna pratade lugnt om ”alternativ” och ”minimal ärrbildning” medan jag satt i stolar i sterila vita kontor och försökte att inte gråta.
Vi var klara på två veckor.
Jag berättade det för min vän Amber på ett kafé.
”Jag har äntligen bokat! Om två veckor kommer den här mullvaden att vara borta för alltid.”
”Du är verkligen exalterad över det, eller hur?”
”Jag tror att det kommer att få mig att må bättre”, sa jag. ”Jag behöver inte tänka på det mer.”
”Men du vet att du inte behöver det här, eller hur? Jag säger bara… Jag trodde aldrig att det var något fel på dig. Men om det här är vad du vill, så är jag med dig.”
”Jag tror att jag kommer att bli lättare.”
Det var nog. Jag behövde inte att han skulle förstå helt och hållet, jag ville bara att han inte skulle döma mig.
Jag markerade det i min kalender och sa till mig själv att allt skulle bli lättare efter det.
Ett nytt ansikte, ett nytt liv, en ny chans att vara den jag alltid velat vara.
Sedan fick jag mejlet.
Jag blev kallad till en intervju för mitt drömjobb! En position jag aldrig trodde jag skulle kunna uppnå, en möjlighet man bara får om man har riktig tur.
Jag höll nästan på att avboka operationen för att slippa intervjun.
Jag kunde inte få plats med båda i mitt huvud samtidigt.
Sedan gjorde jag något jag nästan aldrig gör, något som verkade nästan oansvarigt.
Jag satte upp håret.
Om det inte hade varit för det samtalet med Amber hade jag kanske inte gjort det. Hon inspirerade mig att ta djärva steg, och det där lilla beslutet förändrade mitt liv för alltid.
Jag satte upp håret.
Jag sa till mig själv: ”Om de inte anställer mig på grund av det här födelsemärket, då vill jag inte ha det jobbet.”
Det verkade som ett modigt uttalande framför spegeln.
Ändå, när jag kom in i byggnaden, var det en kuslig känsla.
Kontoret var tyst och modernt, helt i glas och neutrala färger. Jag satte mig ner med antagningsassistenten och svarade på frågor. Det gick bra.
Sedan öppnades dörren.
Min nya chef kom in.
Han var ungefär 50 år gammal, med en självsäker hållning. En välskräddad kostym. Han var en man som hade ett liv och ingenting förvånade honom längre.
Han tittade ner på sin surfplatta, förmodligen på mitt CV.
Sedan tittade han upp på mig.
Han frös till.
Hans ansikte blev blekt, som om han hade blivit slagen.
”Nej, nej, nej. Det här kan inte vara sant.”
Assistenten slutade skriva.
Han fortsatte att stirra på mig.
”Är du … vid liv?”
Hans röst darrade. ”Tecknet på att…”
Och sedan hände det.
