Det hade regnat sedan morgonen. Kraftigt, kallt regn, med sporadiska vindbyar som slungade våta löv och lukten av fukt i mitt ansikte.
Staden var grå, glittrande av vattenpölar och skyltfönsterbelysning.
Jag var på väg hem sent på kvällen, med en påse från snabbköpet och tankar på varmt te. Vid svängen till mitt hus hörde jag ett svagt pipande ljud. Knappt hörbart genom regnets brus, men insisterande, som om någon desperat ropade.
Han satt under en bil – liten, darrande, täckt av lera och vatten. Hans ögon var som två små glödlampor som reflekterade allt: rädsla, kyla och hopp.
Jag böjde mig ner och sträckte ut handen. Han sprang inte iväg. Han tittade bara på mig, som om han redan förstod att jag var hans chans.
Jag svepte in honom i min halsduk och höll honom tätt intill min bröstkorg. Han var lätt, nästan viktlös, men han blev varm direkt. Han gjorde inte ett ljud på hela vägen hem – han bara andades tyst.
Hemma torkade jag honom med en hårtork, gav honom lite mjölk och lade en handduk i en låda. Han somnade direkt, hopkurad till en boll, som om han äntligen kunde sluta vara rädd. Jag satt bredvid honom, lyssnade på hans snarkningar och log.
En vecka senare hade jag nästan vant mig vid hans närvaro.
Han iakttog mig från varje hörn, lade sig bredvid mig när jag läste och reste sig när jag rörde mig.
En liten varelse som verkade veta hur det var att bli räddad.
Och sedan – den natten.
Jag vaknade av hans jamande. Högt, genomträngande, som aldrig förr. Han hoppade upp på sängen, klöste mig på armen, drog i täcket.
Först förstod jag inte – det var bara ett sömntrött, irriterat ljud. Och sedan – lukten. Skarp, bitter, som om någon brände gummi.
Jag hoppade upp.
Köket var fyllt av rök. En kortslutning, en elektrisk apparat hade fattat eld. En minut till och lågorna skulle ha nått gardinerna.
Jag hann i tid. Jag stängde av allt och öppnade fönstren. Jag stod barfota mitt i köket och darrade, inte av kylan, utan av insikten.
Han satt vid dörren med svansen lindad runt tassarna.
Han tittade bara – lugnt, som om han visste att han hade gjort vad han måste göra.
Jag gick fram och lyfte upp honom. Mitt hjärta slog någonstans i halsen.
Jag viskade:
”Nu är vi kvitt.”
Sedan dess sover han alltid bredvid mig. Ibland vaknar jag tidigt och tittar på honom. Och jag tänker: ibland kommer ödet i regnet,
vått och skakande, men det är ödet som räddar ditt liv.
