Tidiga flyg, sena arbetskvällar och två barn som ibland får ordna vardagen själva. Nu berättar Isabella Löwengrip öppet om hur familjelivet fungerar när hennes arbete kräver att hon är borta. Samtidigt visar hon upp vad jobbet också gör möjligt: en gemensam resa till Sydafrika.
Isabella Löwengrip har flera företag att sköta och har dessutom satt i gång arbetet med sin sjunde bok. Parallellt ska vardagen fungera med sonen Gillis, 12, och dottern Sally, 11, som hon har tillsammans med tidigare maken Odd Spångberg, 38.
I ett inlägg på Instagram beskriver entreprenören hur krävande den kombinationen ibland blir. Under veckorna när barnen är hos henne händer det att hennes arbetstider gör att de får ta hand om både morgonrutiner och kvällssysslor på egen hand.
Vissa dagar har Isabella redan lämnat hemmet när barnen vaknar. Hon berättar att tidiga flygresor till Frankrike, där hon träffar champagneproducenter, har inneburit att Gillis och Sally fått börja dagen utan henne på plats.
Andra gånger är det i slutet av dagen som arbetet tar tid från familjen. Då har hon inte hunnit hem förrän strax innan barnen ska gå och lägga sig.
Посмотреть эту публикацию в Instagram
Isabella beskriver det som en vardag som inte alltid varit lätt att få att fungera på egen hand. Samtidigt berättar hon att barnen själva klarar av att ordna middag och göra sina läxor.
Bilderna från resan visar en annan sida av familjelivet
Enligt Isabella är det här ett upplägg som barnen har vuxit upp med. Hon framhåller att de är vana vid hur vardagen ser ut, även när hennes arbete innebär resor eller långa dagar.
Men i samma inlägg berättar hon också om tillfällen då familjen kan tillbringa desto mer tid tillsammans. Nyligen reste hon med Gillis och Sally till Sydafrika, och på Instagram delar hon bilder från deras upplevelser.
För Isabella blev resan en möjlighet att låta barnen upptäcka en annan del av världen. De fick åka på safari tillsammans och umgås under andra förutsättningar än hemma, där arbete, skola och vardagsbestyr ska samsas om tiden.
Hon beskriver en stor tacksamhet över att kunna ge barnen de upplevelserna. Möjligheten att resa tillsammans är, som hon själv framhåller, också ett resultat av hennes arbete.
Det är just de två sidorna hon lyfter i inlägget: jobbet som ibland gör henne frånvarande hemma, och jobbet som ger familjen möjlighet att upptäcka världen tillsammans. Berättelsen rymmer både svårigheten att hinna med och glädjen över stunderna de faktiskt får dela.
Var går gränsen mellan att låta barn bli självständiga och att ge dem för stort ansvar för att förälderns jobb ska gå ihop?
Skriv gärna vad ni tycker i kommentarerna.
