När företagen föll samman blev Isabella Löwengrip svårt deprimerad. I februari 2020 sökte hon psykiatrisk vård och fick senare ECT-behandling.
Nu berättar 35-åringen att behandlingen hjälpte mot depressionen, men att minnesluckorna blev ett pris hon i efterhand inte tycker var värt att betala.
Isabella Löwengrip beskriver en period då pressen blev för stor. Efter kraschen i hennes företagsverksamhet försämrades måendet, och till slut kände hon att hon behövde läggas in.
Hon hade då mått dåligt under en tid och haft daglig kontakt med sin psykolog. Hon berättar också att hon var tungt medicinerad. Trots det nådde hon en punkt där hon själv upplevde att situationen inte längre gick att hantera utanför sjukhuset.
Inläggningen i februari 2020 skedde samtidigt som stora delar av hennes tidigare liv föll sönder. Det handlade både om hennes hälsa och om ekonomin.
## Företagskraschen fortsatte under sjukhusvistelsen
Bara några veckor före inläggningen hade Isabella hamnat i personlig konkurs. Medan hon befann sig på sjukhuset såldes också hennes skönhetsföretag.
Det innebar att vårdtiden sammanföll med avgörande förändringar i verksamheten hon hade byggt upp.
Isabella berättar att vården började diskutera om hon kunde vara bipolär. Själv ser hon i dag annorlunda på det som hände. Hon uppger att hon inte hade någon sådan diagnos och beskriver i stället den intensiva mediebevakningen som en central del av pressen.
Hon framhåller att hon vanligtvis är en glad person, men att utvecklingen gick mycket snabbt. Att samtidigt få sin ekonomiska och personliga krasch uppmärksammad gång på gång blev, enligt henne, oerhört svårt att stå ut med.
## I dag ifrågasätter hon beslutet om ECT
Under sjukhusvistelsen fattades beslut om ECT-behandling, det som ofta kallas elchocker.
Isabella ångrar i dag att hon genomgick behandlingen. Framför allt undrar hon varför den valdes innan andra alternativ hade prövats.
Hon berättar att hon inte hade tagit antidepressiva före behandlingen och frågar sig om det kunde ha funnits något annat att testa först.
Det är hennes egen bedömning i efterhand. Någon förklaring till vårdens beslut ger hon inte, utan säger att hon fortfarande inte vet varför just den behandlingen sattes in.
## Hjälpen mot depressionen kom med minnesluckor
Samtidigt är Isabella tydlig med att behandlingen hade effekt på depressionen. Hon beskriver att den försvann efter ECT-behandlingen.
Men den förbättringen är bara en del av hennes erfarenhet.
Efteråt fick hon många minnesluckor. Det är framför allt den konsekvensen som präglar hennes syn på behandlingen i dag: hon mådde bättre, men upplevde också att hon hade förlorat minnen.
När hon väger effekten mot det hon beskriver som följderna blir slutsatsen personlig och tydlig. För henne var det inte värt det.
Hennes berättelse rymmer därmed två erfarenheter samtidigt. Hon upplever att behandlingen hjälpte henne ur depressionen, men önskar ändå att den inte hade blivit en del av hennes vård.
## Det tog två år att känna sig tillbaka
Efter den akuta krisen följde några lugnare år. Under den perioden träffade Isabella också Paul Sundvik, som blev hennes nya partner.
Återhämtningen gick däremot inte över en natt.
Hon uppskattar att det tog omkring två år innan hon kände sig tillbaka igen. Vägen från sjukhusvistelsen till ett stabilare liv blev alltså betydligt längre än själva behandlingsperioden.
I dag kan hon tala om både förbättringen och det hon ångrar. Depressionen släppte, men minnesluckorna gör att hon fortfarande ifrågasätter beslutet som fattades när hon mådde som sämst.
Är det rätt att kalla en behandling lyckad när personen själv säger att priset var för högt?
Skriv gärna hur ni ser på det i kommentarerna.
