Livet i den gamla byggnaden fortsatte som vanligt: hissen fastnade, lamporna i trapphuset flimrade, grannarna grälade om sopor och reparationer. Ingen blev längre förvånad över någonting. Men en morgon började nallebjörnar dyka upp vid lägenheternas dörrar. De var små, mjuka och hade rosetter runt halsen och såg ut som en oskyldig present.
Barnen var de första som upptäckte fyndet. När de plockade upp leksaken fann de en chokladkaka inuti. Deras glädje var oändlig: de små skrattade och sprang runt i trapphuset och visade varandra sina överraskningar. De vuxna skakade bara på huvudet och skämtade: ”Det verkar som om vi har en god ande i vår byggnad – en riktig jultomte.”
Varje dag blev det fler och fler nallebjörnar. Vissa hittade en leksak nära sin dörr, andra hittade två. Folk började spekulera om vem som lämnade dem. Vissa misstänkte en granne från översta våningen, andra var säkra på att det var en reklamkampanj från en godisbutik. Men i alla fall blev stämningen i huset varmare: folk log oftare, barnen väntade på ”nya presenter” och grannar som inte hade pratat med varandra på länge började äntligen prata med varandra.
Nallebjörnarna blev en liten tradition. Vissa boende började samla på dem och ställa dem på sina hyllor. Till och med den grinigaste grannen på femte våningen sågs en gång med en leksak i händerna – och för första gången på flera år log han. Ingen ville avslöja hemligheten, eftersom den spred glädje.
Men en dag blev nyfikenheten för stor. En ung kvinna råkade öppna sömmen på en av björnarna och fann ett prydligt vikt papper inuti istället för godis. Först trodde hon att det var en lapp eller ett meddelande från ”givaren”. Men när hon veckade ut papperet såg hon siffror, stämplar och den röda inskriptionen ”Sista varningen”. Det var en räkning för allmännyttiga tjänster.
Nyheten spred sig omedelbart i hela huset. Grannarna började kolla sina nallebjörnar – och alla hade samma kvitton inuti. Det blev en otrolig uppståndelse: vissa skrek att det var ett skämt, andra skrattade och andra viskade om mystik och sa att huset själv påminde dem om deras skulder. De bestämde sig för att kalla till ett möte för att reda ut situationen.
Nästa dag samlades de boende i källaren. Folk satt i en cirkel och höll sina nallebjörnar som om de var bevis. Då öppnades dörren och vaktmästaren George kom in. När han såg dussintals arga ansikten erkände han blygt: ”Tja, vad ska jag göra? Ni hämtar ju ändå inte era brev från brevlådorna. Så jag kom på ett kreativt sätt att påminna er. Åtminstone tittar ni på leksaken.” Först var det tyst i rummet, men sedan bröt ett högt skratt ut. Deras ”mystiske jultomte” visade sig vara den mest ovanliga inkasseraren av gemensamma räkningar.
