Varje fredag klockan 15.00 blev det tyst i det lilla kaféet på hörnet. Stamgästerna hade vant sig vid det – den mjuka klangen av klockan, doften av färska bakverk och synen av en äldre kvinna som kom in med en sliten läderhandväska tryckt mot sidan.
Hon hette Eleanor. Hon valde alltid samma bord vid fönstret, det med vasen med prästkragar. Hon beställde en kanna te, en bit citronkaka och satt tyst med händerna i knät. Hon väntade inte på mat. Hon väntade på någon.
Först trodde personalen att hon skulle träffa en vän som alltid var sen. Men vecka efter vecka kom ingen. Hon drack sitt te långsamt, tittade mot dörren och hennes ögon lyste upp varje gång en ny kund kom in – bara för att sedan övergå till ett milt, övat leende när det inte var den person hon hoppats på.
Servitörerna viskade till varandra. ”Stackars dam. Hon kanske är ensam.” Kunderna märkte det också, och några lämnade till och med extra blommor på hennes bord när de gick förbi. Ändå fortsatte Eleanor att komma tillbaka.
En fredag kunde en ung servitris vid namn Anna inte stå ut längre. Efter att ha rensat bort Eleanors orörda kaka satte hon sig mittemot henne. ”Fru”, frågade hon mjukt, ”om ni inte har något emot att jag frågar… vem väntar ni på?”
Eleanors ögon mjuknade. Hon log svagt, som om hon hade väntat på att någon äntligen skulle fråga. ”Min man”, viskade hon. ”Han lovade att ta med mig på te varje fredag när han gick i pension.”
Anna kände ett tryck i bröstet. ”Och… kommer han snart?”
Eleanors leende darrade. ”Han gick bort för tio år sedan.”
Kaféet blev tyst. Anna kände en klump i halsen, men Eleanor fortsatte. ”Innan han dog betalade han för femtio besök här i förskott. Han sa till mig: ’Även om jag inte kan vara med dig, behöver du aldrig dricka te ensam.’”
Annas ögon fylls av tårar. Hon minns plötsligt hur chefen varje fredag alltid sa till personalen att lämna det bordet ledigt. Hon hade antagit att det bara var en vana. Nu förstod hon sanningen.
Från den dagen såg ingen på Eleanors bord på samma sätt. Stamgästerna började sitta i närheten, prata med henne, lämna lappar och blommor. Personalen behandlade henne som en familjemedlem och fyllde på hennes te med extra omsorg.
Och Eleanor? Hon tittade fortfarande mot dörren varje fredag. Inte för att hon förväntade sig att han skulle komma in, utan för att han i hennes hjärta alltid gjorde det.
