I åratal hade Lilys papegoja Jasper varit hennes glada följeslagare. Han hade klargröna fjädrar, en vass näbb och en vana att upprepa allt han hörde – från fåniga fraser till telefonringsignaler. Han fick henne att skratta, höll henne sällskap under de tysta kvällarna och fyllde huset med prat.
En kväll, när hon lagade middag, skrek Jasper plötsligt något nytt.
”Öppna inte lådan.”
Lily stelnade till och kniven föll med ett klirrande ljud på skärbrädan. Hon vände sig mot buren. Jasper blinkade oskyldigt och strök sig med fjädrarna.
”Öppna inte lådan”, upprepade han, denna gång tydligare.
Hennes hjärta började slå fortare. Hon hade aldrig sagt de orden, och ingen annan i huset hade heller sagt dem. Hon bodde ensam.
För att försöka avfärda det mumlade hon: ”Det är bara nonsens. Han har nog hört det på TV.”
Men Jasper fortsatte att upprepa det under de närmaste dagarna. Alltid med samma röst. Inte hennes egen. Inte någon hon kände igen. Och alltid när hon var ensam i huset.
Till slut gnagde nyfikenheten i henne. På vinden stod en gammal koffert som hade tillhört hennes avlidna mormor – en koffert som hennes familj alltid hade sagt åt henne att inte röra. Den var låst, tung och gömd bakom lådor med dammiga böcker. Hon hade aldrig ifrågasatt varför.
Den natten, medan regnet piskade mot fönstren, skrek Jasper högre än någonsin: ”Öppna inte lådan!”
Med darrande händer drog Lily kistan till mitten av rummet. Låset var rostigt och lätt att knäcka med en hammare. Inuti fann hon en stapel gulnade brev, fotografier och en dagbok.
Hennes ögon skannade sidorna – och sanningen sjönk in som is.
Hennes mormor hade inte varit den milda, kärleksfulla kvinna som alla mindes. Dagboken beskrev fruktansvärda saker – svek, lögner, ett dubbelliv som ingen i familjen någonsin hade talat om. Ett brev antydde till och med att Lilys ”far” inte var den hon trodde att han var.
Hon satt tyst, med tankarna snurrande, dagboken darrande i hennes händer.
Från andra sidan rummet lutade Jasper huvudet och viskade igen med samma kusliga ton: ”Öppna inte lådan.”
Lilys blod frös till is. Den som ursprungligen hade sagt de orden – den som Jasper hade härmat – måste ha känt till sanningen långt före henne.
Och nu när hemligheten var avslöjad insåg hon att det kanske inte bara var Jasper som upprepade det förflutna. Kanske var det en varning.
