Solen höll på att gå ner och spred ett varmt, bärnstensfärgat ljus över fälten.
Luften doftade av torrt hö och kvällens svalka.
Den gamla hästen Daisy stod vid staketet på den slitna gården, gungade långsamt med huvudet, som om hon lyssnade efter steg långt borta.
Längs vägen kom två människor — John och Emily.
För länge sedan hade Daisy dragit deras vagn till floden, där de första gången sa “jag älskar dig”.
Nu lät deras steg annorlunda — hårdare, tyngre, som ord som gör ont.
Emily stannade vid stallet, strök handen över det gamla träet.
John gick fram, ögonen trötta som vägen han vandrat.
Mellan dem låg en tystnad full av minnen, saknad och skuld.
“Är du fortfarande arg på mig?” viskade hon.
Han svarade inte, bara såg mot Daisy, som för att finna ro i hennes lugna blick.
Daisy frustade till, bröt stillheten.
Hon tog några långsamma steg framåt, som om varje rörelse bar på ett minne.
De vände sig båda mot henne.
Hon lade mulen mot Emilys axel, sedan mot Johns bröst.
I den enkla rörelsen fanns mer än tusen ord.
Som om hon förenade dem igen, påminde dem om att kärlek inte försvinner — den väntar bara.
John strök henne över halsen.
“Hon är gammal…” sa Emily tyst.
“Men hon minns,” svarade han.
De stod tätt intill varandra, medan kvällen föll och världen färgades av guld.
Plötsligt skakade Daisy till, drog ett djupt andetag och sänkte huvudet.
Benens styrka gav vika, hon lade sig sakta ner.
John hann fånga hennes man, men visste — det var slutet.
De satte sig bredvid henne.
Solen nuddade horisonten, skuggorna blev långa som minnen.
Emily lade sin hand över hans, och han lät den ligga kvar.
De satt i stillhet, medan ljuset försvann.
Och Daisy låg mellan dem — som en bro mellan dåtid och nutid, ett levande minne av kärleken som en gång förenade deras hjärtan.
