Hettan var så stark att luften darrade. Turister vandrade långsamt på stigarna, tog bilder, köpte kokosnötter. Emma höll sin telefon och försökte få signal — någonstans mellan palmerna levde internet sitt eget liv. Solen brände, svetten glittrade på hennes hud.
Hon satte sig på räcket vid det gamla templet, slog på kameran och riktade den mot en grupp apor. Små, fräcka, med glimmande ögon — de såg ut som invånare från en annan värld, fria och lyckliga.
— Åh, titta på den där! — sa hon till killen bredvid. — Hon ser ut som en barista på en måndag.
Allt hände på en sekund. Apen hoppade, grep telefonen och klättrade upp på Buddha-statyn. Emma skrek, killen skrattade. Turisterna tog fram sina kameror — showet började.
— Hej! Det där är min! — ropade hon.
Apen tittade ner, höll fast telefonen och tryckte på skärmen. Klick! Ett selfie.
Publiken applåderade. Guiden försökte locka med en banan. Emma stod under trädet, halvt arg, halvt road. Apen bläddrade i galleriet — tass, nos, svans, Emma där nere med ett snett ansikte.
— Vad gör vi nu? — frågade killen.
— Nu är jag officiellt en primats content manager, — svarade hon skrattande.
Tio minuter senare hoppade apan ner. Guiden räckte fram en mango, och den kastade tillbaka telefonen. Skärmen sprucken, men kameran fungerade fortfarande. På sista bilden — apan med telefonen, solnedgången bakom, och Emma som tittar upp.
Hon raderade aldrig bilden. Ibland tittade hon på den i tunnelbanan och log.
Det fanns något verkligt i den — en vild slump där hon slutade vara bara en åskådare.
