Det var en vanlig söndag.
Staden badade i solsken och tidig vår. Luften doftade av kaffe och damm, träden började just bli gröna och de första paren satt redan på bänkarna, tätt intill varandra som om det var det enda som betydde något.
Jag kom tidigt. Tio minuter för tidigt.
Jag valde en plats under ett träd – där solen sken mjukt utan att blända mig och jag kunde höra gatumusikanter spela någonstans i närheten.
Hon skulle komma vid middagstid.
Jag kollade min telefon. Två gånger. Sen igen.
Minuterna drog sig konstigt långsamt – trögflytande, som sirap.
Allt omkring mig var levande, i rörelse, barn skrattade, cyklar passerade, men inuti mig var det som om en paus hade aktiverats.
Femton minuter.
Inga meddelanden. Inga samtal.
Jag var på väg att resa mig – och då kom hon fram.
Helt annorlunda.
En flicka med en bok i händerna, klädd i en tunn kappa och med en rolig hårstrå som stack ut under huvan.
”Ursäkta”, sa hon, ”får jag sitta här? Bara en minut.”
Jag nickade.
Hon satte sig bredvid mig, tog fram en termos och en bok.
Hon doftade av något varmt och hemtrevligt – som apelsiner och vanilj.
Vi satt tysta.
Plötsligt log hon och sa:
”Det är lustigt, men jag sitter alltid på den här bänken när något inte går enligt planerna.”
Jag skrattade.
Och plötsligt insåg jag att jag inte väntade på någon annan.
Hon stannade längre än en minut.
Vi pratade – om dumma saker, om böcker, om hur konstigt människor sammanfaller.
När solen började gå ner erbjöd jag henne kaffe. Hon tackade ja.
Fem år har gått sedan dess.
Ibland minns jag den söndagen och tänker på hur lätt det hade varit att gå utan att vänta, utan att dröja kvar, utan att stanna på bänken.
Och allt började med att jag var sen.
Och med en tyst fråga:
”Får jag sitta här?”
