Det regnade kraftigt den kvällen, en sådan storm som gjorde att varje gatlykta förvandlades till gula halos. Emma drog sin kappa tätare om sig när hon vinkade in en taxi. Till slut stannade en bil, med vindrutetorkarna som slog frenetiskt mot glaset.
Hon gled in på baksätet och skakade av sig vattnet. ”34th och Maple, tack”, sa hon till chauffören.
Mannen nickade och körde ut i trafiken. Under några minuter körde de i tystnad, med regnets ljud som enda ljud i taxin. Men snart insåg Emma något konstigt: han körde inte den vanliga vägen. Istället för att svänga in på den trafikerade huvudvägen svängde han in på en lugnare gata i ett bostadsområde.
Hennes bröst snördes åt. Hon lutade sig framåt. ”Ursäkta mig… det här är inte den vanliga vägen.”
Chaufförens händer kramade ratten hårdare. ”Jag vet”, sa han mjukt. ”Vi kommer fram ändå. Oroa dig inte.”
Emmas tankar snurrade. Skulle hon skicka ett sms till någon? Skulle hon kliva ur taxin? Stormen utanför gjorde det omöjligt. Hon tvekade, men frågade sedan: ”Varför kör vi den här vägen?”
Föraren svarade inte på en gång. Sedan, med darrande röst, sa han: ”För att jag inte kan köra på Willow Street längre. Inte sedan förra året.”
Emma rynkade pannan. ”Varför inte?”
Mannens röst brast och i backspegeln såg hon hans ögon glänsa. ”Min dotter… hon blev påkörd av en bil där. Precis vid det hörnet. Hon var bara nitton år. Varje gång jag passerar ser jag henne. Jag kan inte…” Hans röst tystnade, tung av sorg.
Tystnaden i bilen blev tät, endast avbruten av regnets rytm. Emmas frustration smälte samman till en djup smärta i bröstet. Hon ville säga något – vad som helst – men allt hon kunde göra var att viska: ”Jag är så ledsen.”
Chauffören nickade, med blicken fäst på vägen. ”Folk klagar ibland när jag tar den långa vägen. De tror att jag försöker lura dem på några extra dollar. Men egentligen försöker jag bara andas.”
När de nådde 34th och Maple brydde sig Emma inte längre om att resan hade tagit längre tid. Hon gav honom betalningen, tillsammans med en generös dricks. Men mer än så, innan hon klev ut i regnet, lutade hon sig fram och sa tyst: ”Tack för att du delade det med mig. Jag kommer aldrig att glömma din dotters namn om du vill berätta det för mig.”
Mannen log svagt genom tårarna. ”Hon hette Lily.”
Och när Emma gick därifrån bar hon mer än bara sitt paraply. Hon bar på tyngden av en fars kärlek och en påminnelse om att ibland är det de omvägar vi inte förstår som betyder mest.
