Operationssalen var upplyst av starkt ljus. Monitorer blinkade, instrument klirrade och luften var tung av den stickande lukten av antiseptiska medel. För kirurgen Artem var det bara en vanlig dag – ännu en svår operation, ännu ett liv att rädda.
Patienten var i allvarligt tillstånd: ett akut ingrepp krävdes och varje minut räknades. Artem gav snabbt instruktioner, hans assistenter rusade omkring och allt fortskred i en automatisk rytm. Hans händer arbetade säkert, men något inom honom var oroligt.
Han kunde bara se en del av kvinnans ansikte – under en syrgasmask, med slutna ögon. Men det var något vagt bekant med hennes drag. Han sköt bort tanken. Det fanns inget utrymme för minnen i operationssalen.
Timmarna drog ut på tiden. Hennes puls stannade, sedan startade den igen. Artem samlade all sin styrka för att inte förlora henne. Flera gånger verkade det som om allt var över, men han gav inte upp. ”Håll ut, bara håll ut”, upprepade han för sig själv, som om han inte bara talade till patienten utan också till sig själv.
Till slut visade monitorn en stabil rytm. Teamet drog en suck av lättnad. Kvinnan hade räddats. Artem tog av sig handskarna och masken, men hans händer skakade fortfarande. Inte av trötthet, utan av en konstig känsla av att denna historia bara hade börjat.
Några dagar senare bestämde han sig för att besöka patienten på hennes rum. Hon var blek men hade återfått medvetandet. En ung kvinna i tjugoårsåldern med en orolig blick satt vid hennes säng. Artem stannade till i dörröppningen: hennes ögon… de var desamma som hos kvinnan han en gång älskat.
”Är du… en släkting?” frågade han tyst.
Flickan nickade:
”Jag är hennes dotter. Tack för att du räddade min mamma.”
Dessa ord träffade honom som ett slag. Allt föll på plats. Patienten han hade räddat från dödens rand var kvinnan han en gång älskat men förlorat på grund av omständigheterna. Och flickan med hennes ögon… visade sig vara deras dotter.
Sanningen gick upp för honom plötsligt och smärtsamt, men samtidigt var det en ljus uppenbarelse. Genom att rädda ett liv hade han oväntat återfått en del av sitt förflutna.
