Han lade märke till den av en slump — en mager, grå katt som satt vid porten och såg på världen med tröttheten hos en gammal man.
Först gick han bara förbi. Men en dag kunde han inte låta bli — han köpte mjölk och lite fisk och lämnade det på trottoaren.
Katten kom försiktigt fram, smakade, och såg sedan upp — som för att tacka.
Sedan dess matade han den varje dag.
Han bodde ensam.
Lägenheten luktade av medicin och stillhet, väggarna täckta av gamla fotografier.
Han hade ingen att prata med, förutom katten som väntade på honom varje morgon.
Han brukade säga:
— Vet du, jag brukade också vänta på någon… men nu kommer ingen längre.
Katten blinkade långsamt, och det tysta svaret tröstade honom.
En morgon kom katten inte.
Han sökte överallt, ropade, väntade — ingen katt.
Nästa dag, detsamma.
Tomheten gjorde ont.
Den tredje dagen såg han den — på andra sidan gatan, vid en bänk.
Katten låg vid fötterna på en ung kvinna som grät och höll ett halsband.
Han gick närmare och hörde henne viska:
— Du gick dit igen, eller hur, min vän? Till den snälla mannen… Du gick alltid dit någon väntade på dig.
Han förstod inte direkt.
Kvinnan såg upp och sa tyst:
— Det var min pappas katt. Han dog för ett år sedan. Men katten rymde alltid hit… som om den kände att någon här var lika ensam.
Han satte sig på knä, strök katten och tårarna kom.
Då förstod han — ibland kommer de vi har förlorat tillbaka,
inte för att påminna oss om smärtan,
utan för att föra samman två ensamheter.
