Han stod vid dörren till ett stort hus och höll en sliten läderplånbok i händerna.
Morgonsolen höll just på att gå upp och badade gatan i gyllene toner. Luften doftade av bröd från bageriet på hörnet och staden vaknade långsamt till liv.
Han hade arbetat som bud i tre år. Inte för att han älskade jobbet, utan helt enkelt för att försörja sig. Hans motorcykel var gammal, hans uniform blekt av solen, men när han var på språng kände han sig levande.
I går kväll, medan han levererade en beställning, föll plånboken från sätet vid någons ytterdörr. Han märkte det först på morgonen när han skulle ge sig iväg på sin rutt. I plånboken fanns pengar, dokument, flera gamla checkar och ett fotografi av en kvinna med en pojke.
Han kunde helt enkelt ha lämnat plånboken till hittegodskontoret eller till och med behållit den själv – ingen skulle ha fått veta det. Men något i kvinnans ansikte på fotot hindrade honom från att göra det.
Han satte på sin GPS, hittade adressen på körkortet och körde dit.
Ägaren öppnade dörren i morgonrock, med rufsigt hår.
Först förstod hon inte vad som hände, men sedan började hon gråta. Hon sa att hon hade tappat bort den igår och att det var de sista pengarna hon hade innan löning. Han log bara och sa: ”Det är okej, sånt händer.”
Hon erbjöd honom en belöning, men han tackade nej.
Han satte sig på sin motorcykel och körde vidare. Det var en varm dag, en lätt bris rörde vid hans ärmar, och av någon anledning kände han sig lätt inombords, som om han hade gjort något mycket rätt.
En vecka gick.
Han var ute och levererade beställningar igen när ett okänt nummer ringde.
En man med djup röst presenterade sig som direktör för ett litet företag. Han sa att han hade hört talas om honom av just den kvinnan – och att han hade ett erbjudande.
De träffades på ett kafé.
Samtalet varade i tjugo minuter.
När han gick ut sken solen rakt i hans ögon, och i hans ficka låg ett brev med ett jobberbjudande – kuriren blev logistikchef på det företag han länge drömt om.
Han tittade upp mot himlen, tog ett djupt andetag och sa tyst:
”Ibland kommer det verkligen tillbaka.”
Solen reflekterades i skyltfönstren, människor sprang längs gatan och livet kändes plötsligt förvånansvärt rätt.
