Han stod vid staketet där han en gång hade ristat in sitt namn.
Brädorna hade mörknat, lutade sig, och bakom dem växte syren och brännässlor vilt.
Luften var tung av doften av jord och gammalt trä.
Fingrarna gled över den sträva ytan — och minnet tändes:
pojken som klättrade över staketet för att springa till floden,
medan hans mamma ropade från fönstret att han skulle komma hem till middag.
Han hade inte kommit tillbaka på tio år.
Tio år av försök att glömma platsen — och den han var då.
Han hade åkt bort arg, sårad, med känslan av att livet här var för trångt.
Han trodde att något nytt, något bättre väntade bortom porten.
Men åren gick, och en natt drömde han att hans mamma stod i dörren och sa:
— Kom hem. Ett hem får inte stå tomt.
Han stod inte ut längre.
Köpte en biljett.
Tog första bussen.
Inget samtal, inga ord — bara den där känslan av att någon fortfarande väntade.
När bussen stannade var vägen våt av regn.
Allt var som förut, bara tystare.
Vinden drev löv över asfalten, taket hade sjunkit, grindens gångjärn lutade.
På den satt en skylt: Till salu.
Han stod stilla.
Fingrarna darrade på det gamla låset.
Ett knarr — och doften av trädgården slog emot honom som barndomen själv.
I trädgården, mellan äppelträden, stod någon.
En kvinna, med sjal och hink i händerna.
Hon lyfte blicken,
och hinken föll till marken.
— Sasha?..
Han tog ett steg fram.
Rösten brast:
— Mamma?..
Hon stod där, förvånad, sedan kramade hon honom.
Länge, hårt, som om hon drog honom tillbaka till livet.
Han kände hennes axlar skaka,
och någonstans nära grät en fågel.
När hon släppte taget stod en man bakom henne.
Lång, med ett barn i famnen.
En pojke på fem år, med samma ljus i ögonen som han själv en gång haft.
Mannen steg fram.
— Sasha, sa han mjukt, — det här är din bror.
Han förstod inte genast.
Såg på pojken — en liten spegelbild av sig själv.
På sin mor — äldre, skörare, men ändå densamma.
Och något drog ihop sig i bröstet.
Han föll på knä.
Pojken tog ett försiktigt steg,
sträckte fram handen.
— Hej, sa han.
Sasha log genom tårarna.
Och förstod —
huset hade verkligen väntat.
Inte väggarna.
Människorna.
