Grannen ringde polisen igen.
Hon sa — någon skriker.
Och ja, det gjorde någon.
Men inte av smärta, inte av rädsla — utan av andning.
Av det andetag som vaknar djupt där inne, där rädsla, minnen och spänning en gång bodde.
Rummet doftar av lavendel och bränd vax.
Den gamla mattan klibbar mot huden, luften är tät, som om allt har lösts upp i den — kvällen, gårdagens oro och jag själv.
Utanför hörs däckens sus, en hund som skäller långt borta.
Jag står i krigarens position, mellan världen och mig själv.
Inandning — som ett ljus.
Utandning — och kroppen böjer sig, frigör sig från osynliga band.
Ett ljud bryter ut ur bröstet — vilt, sant, mänskligt.
Kanske skriker man så när man börjar leva.
Dörrklockan skär genom rummet som en kniv mot glas.
Jag står stilla, andas.
Sedan — steg, röster, ett klick i låset.
Två unga poliser i hallen — förvirrade, mer artiga än stränga.
Den ena ser sig omkring, ser ljuset, ljusen, mattan.
Den andra frågar försiktigt:
— Vi fick ett samtal. Grannarna sa… att du skrek?
Jag ler. Rösten är fortfarande hes av andningen.
— Jag andades, säger jag. Ibland är det samma sak.
De tiger, vet inte vad de ska skriva i rapporten.
Utanför viskar grannen, rullar orden som små stenar.
Hon är nog rädd — hur kan någon skrika utan anledning?
Poliserna går, lämnar doften av gatan och ett svagt eko av förlägenhet.
Tystnaden fyller rummet igen.
Jag lägger mig på mattan, lyssnar till hjärtat som slår — som levande musik.
Staden sorlar, andas, lever sitt liv.
Och jag ligger där och förstår — grannen hade rätt.
Ja, det var skrik.
Men inte av smärta.
Av återkomst.
Yoga, bara det.
Ett skrik där jag för första gången blev mig själv.
