Sophie älskade att botanisera i secondhandbutiker. Det var något spännande med att rota i dammiga hörn, utan att veta vilka skatter – eller konstigheter – hon skulle kunna hitta. En regnig lördag hittade hon en gammal träram. Glaset var repigt, hörnen flisiga, men den hade karaktär. För bara några dollar kunde hon inte motstå.
När hon kom hem tog Sophie försiktigt bort baksidan för att rengöra den. Då upptäckte hon att det fortfarande fanns ett gammalt svartvitt fotografi inuti. Hon tappade nästan den när hon tittade närmare.
Det var hon.
Inte bara någon som liknade henne. Kvinnan på fotografiet hade Sophies ansikte, hennes ögon, hennes karakteristiska födelsemärke på vänster kind. Men bilden var daterad 1929 – årtionden innan Sophie ens var född.
Hennes händer skakade när hon tittade närmare på den. Fotografiet visade en grupp människor som stod framför ett hus, klädda i tidstypiska kläder. Sophie var bland dem, med armen i en mans, och log som om hon hörde hemma där.
Förvirrad och orolig tog hon med sig fotot till sin mormor, den enda levande släktingen som kanske visste mer. I samma ögonblick som mormors blick föll på fotot blev hon blek i ansiktet.
”Det är inte du”, viskade hon. ”Det är… min syster Eleanor.”
Sophie höll andan. Hon hade aldrig hört talas om någon Eleanor.
Hennes mormor förklarade med darrande röst: Eleanor hade försvunnit när hon var i tjugoårsåldern. En kväll lämnade hon huset och kom aldrig tillbaka. Familjen letade i åratal, men hon hittades aldrig. Hennes namn raderades så småningom från familjens samtal – det var för smärtsamt att nämna.
Sophie stirrade på fotot igen. Det var inte bara likheten. Det var exakt. ”Men… hur kunde hon se identisk ut med mig?”
Hennes mormor tog Sophies hand. ”För att du har hennes ansikte. Folk i vår familj har alltid sagt att hon skulle komma tillbaka en dag. Kanske… har hon redan gjort det.”
Den natten kunde Sophie inte sova. Hon lämnade fotografiet på sin byrå, men i månskenet kunde hon svära på att leendet på ”Eleanors” ansikte såg skarpare ut, mer medvetet. Som om kvinnan på fotot förstod något som Sophie ännu inte hade insett.
Nästa morgon, när Sophie gick för att hämta det, var fotografiet borta. Ramen stod tom på hennes byrå.
Ingen annan hade varit inne i hennes rum. Och trots att hon letade igenom varje centimeter av huset hittades bilden aldrig igen.
Än i dag undrar Sophie: var det verkligen ett fotografi av en förlorad släkting… eller ett bevis på att vissa ansikten, och vissa själar, återvänder om och om igen?
