När Sarahs katt Luna smet ut genom bakdörren en vinterkväll trodde hon att hon skulle vara tillbaka på morgonen. Men hon kom aldrig tillbaka. Dagarna blev till veckor, sedan månader. Flygblad, djurhem, grupper på nätet – ingenting. Till slut gav Sarah upp, med brustet hjärta.
Tre år senare, en vanlig tisdag, hörde Sarah någon skrapa på dörren. Hon öppnade den och där satt Luna – magrare, med ärr, men utan tvekan hennes katt. Sarah stelnade till och tårarna strömmade.
Veterinären bekräftade det. Samma mikrochip, samma Luna. Men mysteriet fördjupades: var hade hon varit hela tiden?
Grannarna viskade teorier: någon hade tagit henne, hon hade överlevt i vildmarken, kanske hade hon hittat ett annat hem. Men det märkligaste? Luna betedde sig annorlunda. Hon undvek vissa rum, fräste åt främlingar som hon en gång tyckte om och satt ibland i timmar och stirrade på den tomma hallen som om hon väntade på någon som inte var där.
Sarah var bara tacksam över att ha fått tillbaka sin katt – även om hon aldrig kommer att få veta hela historien om de försvunna åren.
