Morgonen började som om allt började om igen.
Staden andades ånga ur gatubrunnarna, doftade av kaffe och våt jord efter nattens regn.
Folk i färgglada skor samlades vid starten, skrattade, tog bilder, stampade för att hålla värmen.
Lea satt lite vid sidan av — i en lätt svart rullstol, händerna på de kalla hjulringarna.
Hennes fingrar darrade inte av kyla, utan av förväntan.
— Är du säker på det här? — frågade en volontär, en fräknig kille med visselpipa. — Det börjar regna, banan är hal.
— Om jag inte startar, hur ska jag då veta att jag kan? — svarade Lea lugnt.
Han log, nickade och gick åt sidan.
När startskottet ljöd, försvann allt annat.
Lea kände hur hjulen svarade under hennes händer, regnet på hennes kinder.
Världen blev bara väg och hjärtslag.
Vid den tionde kilometern såg hon inte längre löparna — bara den grå linjen som försvann i fjärran.
Regnet ökade, vinden slog, men hon fortsatte.
Varje rörelse var en tyst bön: Stanna inte.
Vid den tjugofemte kilometern brände musklerna.
En cyklist ropade:
— Respekt! Du är fantastisk!
Hon vinkade bara.
Det här var inte för respekt. Det var för friden inuti.
När hon kom i mål hade himlen ljusnat.
Solen bröt igenom molnen, blänkte i den våta asfalten.
Folk stod tysta, några applåderade.
Lea lyfte armarna, slöt ögonen.
Hon hade inte vunnit loppet — men hon hade vunnit något mycket större.
Då hördes en röst bakom henne:
— Lea! Vänta!
Volontären stod där med en låda.
Inuti låg två lätta, vita proteser.
— De är till dig, — sa han. — Vi blev klara med dem i natt.
Hon såg på dem länge, log varmt.
— Vet du… jag tror inte jag behöver dem längre. Jag har redan lärt mig att flyga.
