Hon föll tyst, nästan ljudlöst — som snö som glider från ett tak, eller en stjärna som faller i en varm sommarnatt.
Fadern hörde ett dovt slag mot räcket och gick barfota ut på trappan.
På brädorna låg en uggla — stor, med fjädrar som aska och bärnstensögon som tycktes se allt.
Vingen var bruten, en fjäder stack ut i en konstig vinkel.
Hon andades tungt men försökte inte flyga.
Modern kom med en gammal filt, lade den över fågeln, och huset fylldes av doften av våta fjädrar och jod.
Dottern satt bredvid och viskade:
— Var inte rädd, vi ska hjälpa dig.
De lade ugglan i en gammal korg i kökshörnet, under lampan.
De första dagarna rörde hon sig knappt — bara ögonen följde dem.
Efter den kvällen förändrades huset.
Bråken tystnade.
TV:n stod avstängd.
Alla talade mjukare, rörde sig försiktigare — som om de inte ville skrämma något osynligt och skört.
På morgonen kontrollerade fadern vingen, modern kokade mjölk, och flickan skrev ner hur mycket fågeln åt.
Den tredje veckan lyfte ugglan huvudet och bredde ut sina vingar.
Lampljuset föll på fjädrarna, och rummet blev varmare.
Modern började gråta utan att förstå varför.
Flickan log.
Den kvällen sade fadern:
— Kanske är det dags att förlåta.
Några dagar senare flög ugglan.
Först osäkert, lågt — sedan starkt, lätt, upp i luften där snön smälte till ånga.
De stod på trappan och såg henne försvinna bakom tallarna.
Sedan dess var huset tyst på ett nytt sätt — utan spänning, utan tung tystnad.
Bara stillhet.
Och när man om natten hörde en ugglas rop i fjärran, kände ingen längre oro — bara något som liknade tacksamhet.
