Pojken stod länge vid brödståndet på gatan. Den heta solen hängde över marknaden, luften var fylld av doften av nybakade bröd, och det gjorde att hans mage värkte ännu mer. Han visste att hans bröder och syster väntade på honom hemma. I går hade de gått och lagt sig hungriga, och om han kom hem tomhänt skulle han höra dem gråta igen.
Han kämpade med sig själv, bet sig i läppen och försökte skjuta bort tanken. Men hungern visade sig vara starkare än rädslan. På ett ögonblick sträckte han sig fram och snodde brödet från disken.
Försäljarinnan skrek:
”Tjuv! Stoppa honom!”
Folkmassan vände sig om. Vissa skrattade, andra skakade på huvudet. Pojken sprang iväg med brödet tryckt mot bröstet. Han sprang som om hans liv hängde på det. Men vid hörnet stötte han på en kvinna, föll och brödet rullade ut på trottoaren.
Folkmassan omringade dem. Försäljaren sprang redan mot honom, krävde tillbaka brödet och hotade med att ringa polisen. Folk grälade – vissa sa att han borde straffas, andra viskade att de tyckte synd om pojken.
Kvinnan plockade upp brödet. Hon tittade på pojken, och det fanns ingen ilska i hennes ögon. Det fanns en märklig blandning av sorg och värme.
”Varför gjorde du det?” frågade hon.
”Det finns inget att äta hemma… Jag har bröder…” snyftade pojken.
Folkmassan blev ännu högljuddare, men kvinnan ställde sig plötsligt mellan honom och försäljaren. Hennes röst var bestämd:
”Ingen vågar röra honom. Jag betalar för det här brödet.”
Försäljaren var förvirrad, men hon tog emot pengarna. Kvinnan gav tillbaka brödet till pojken, och han förstod inte varför. Varför?
Hon böjde sig tyst ner och sa ord som bara han kunde höra:
”Jag kände din mamma. Vi var grannar. Hon hjälpte mig när jag inte hade någonting. Och jag svor att om jag någonsin såg hennes barn i trubbel skulle jag inte vända dem ryggen.
Pojken stelnade till. Tårarna strömmade nerför hans kinder. För första gången på länge kände han sig inte ensam, utan att det fanns en vuxen i närheten som stod på hans sida.
Folkmassan delade sig. Människorna såg inte längre på honom med fördömande blickar, utan med respekt. Någon sa till och med tyst: ”Det är vad jag kallar en god gärning…”
Kvinnan lade sin hand på hans axel.
”Gå hem och hjälp din familj. Men kom ihåg, du får inte stjäla. Om det blir svårt, kom till mig. Jag ska hjälpa dig.”
Pojken nickade. Han kramade brödet hårt mot bröstet och gick iväg. Folkmassan såg honom gå, och nu vågade ingen döma honom.
Denna händelse blev en vändpunkt för honom. Han insåg att vänlighet fortfarande finns och att den kan förändra liv.
