Han stod vid skolans grind och knäppte den gamla jackan med en sned dragkedja.
Tyget var slitet, kragen noppig, och blixtlåset höll på en tråd.
Men morgonen var klar — solen glittrade genom frosten, och han log som om ingenting fanns.
Skolgården fylldes av rop och skratt, dörrar slog igen, och doften av nybakat bröd kom från matsalen.
Barn sprang förbi, skrattade, gav snabba, vassa blickar.
Någon viskade: “Han har den där gamla jackan igen.”
Han låtsades inte höra, men händerna knöts i fickorna.
I klassrummet fortsatte skämten.
Läraren låtsades som inget — och det gjorde mest ont av allt.
Hela dagen tänkte han på hur han skulle be mamma om en ny jacka, fast han visste att hon redan kämpade med räkningarna.
På kvällen gick han hem, med näsan gömd i kragen.
Snön föll mjukt, nästan ömt, när han såg ett ljus mellan garagen.
Han sprang dit.
På marken, bland skräp, brann en kartong — inuti låg en kattunge, nästan livlös.
Han tog av sig jackan, svepte in den, höll den mot bröstet.
Tyget rykte, lukten av bränd päls blandades med kylan.
Han sprang hem, utan att känna smärta eller köld.
Hela natten gav han och mamma den lilla mjölk med pipett, tills den började andas lugnt.
Nästa morgon kom han till skolan i skjorta och gammal tröja.
Ingen skrattade längre.
Läraren visade en nyhet:
“Pojke räddar kattunge från brand — offrar sin jacka.”
Han stod i hörnet, röd i ansiktet, men log — inte av stolthet, utan för att kattungen nu sov hemma, hoprullad på fönsterbrädan.
Jackan var borta, men han hade fått något man inte kan köpa.
När han gick genom skolgården igen på kvällen,
reflekterades solen i fönstren som dagen innan.
Men ljuset var annorlunda.
Mjukt. Gyllene. Levande.
