Harry log när han såg pojkarna skratta på barnmottagningen, helt vilsna i sin egen värld. När dörren öppnades reste sig Harry upp, lite nervös.
”Dr. Dennison?”
”Mr. Campbell, var snäll och kom in”, sa läkaren när de skakade hand. ”Jag skulle vilja prata med dig enskilt. Pojkarna kan vänta utanför tills dess.”
Harrys hjärta började bulta. Han antog omedelbart det värsta. Trots att de var tvillingar var Josh svårt anemisk, så Dr. Dennison rekommenderade ytterligare tester och bad Harry att ta ett blodprov ifall en transfusion behövdes. Andrew, å andra sidan, var helt frisk.
”Så… vad händer nu?” frågade han otåligt efter att pojkarna hade gått.
”Lugna ner er, Mr. Campbell”, lutade sig läkaren tillbaka. ”Det största problemet just nu är inte Josh. Han har järnbrist, men det kan vi behandla.” Det finns dock något annat vi behöver prata om.
Harry suckade av lättnad. Åtminstone är hans son inte i fara.
”Adopterade du pojkarna?” frågade läkaren tyst.
En rysning rann nerför Harrys ryggrad.
”Det är ett känsligt ämne, men din blodgrupp är oförenlig med pojkarnas blod.”
”Det betyder ingenting”, protesterade Harry. ”Inte många biologiska föräldrar kan ge blod till sina barn.”
”Det är sant”, nickade läkaren. ”Men så är det inte med dig. Båda pojkarna har blodgrupp A. Du och din fru har blodgrupp B.”
”Det här… det här är omöjligt”, viskade Harry.
”Förlåt”, sa läkaren. ”Vi har gjort ett DNA-test efter att ha sett resultaten. Jag vet att det här är svårt att höra, men det finns något annat.”
Han sköt några papper framför sig. Harry tog dem med darrande händer. Han förstod inte de flesta medicinska termer, men ett ord fastnade i hans huvud: halvsyskon.
”Det betyder”, sa läkaren, ”att Andrew och Josh tekniskt sett är dina halvsyskon. De är inte dina söner.”
Harry kunde inte andas. Han hade uppfostrat dem i tolv år. Om de inte var hans, så… kunde bara hans pappa vara den riktiga pappan. Men det var omöjligt. Nancy var redan gravid när han presenterade henne för hennes föräldrar.
När de kom hem hade Harry suttit i bilen länge. Sedan hörde han pojkarnas röster:
”Morfar! Jag saknade dig!”
Harry knöt nävarna. Hans ilska kokade, men han kunde inte låta den explodera framför dem. Han tvingade fram ett leende när han gick in.
”Vad gör du här, pappa?” frågade han spänt.
Men han stod inte ut längre.
”Pojkar, gick ni inte till Bobbys för att leka idag?” vände han sig till dem.
”Ja!” – Andrews ögon lyste upp.
När de gick tappade Harry fattningen.
– Sov du med min pappa, Nancy?! – ropade han.
Nancy blev blek.
– Sonen, det var inte så det var… – försökte Robert inflika.
– DNA ljuger inte! – avbröt Harry. – Jag vill ha sanningen!
Nancy sänkte blicken. Hon visste att Harry hade rätt att vara arg. Och hon mindes den natten, tretton år tidigare…
Det var i Las Vegas. Musiken dånade, Nancy gick till baren när hon träffades av doften av en dyr herrparfym. En man med grått hår och ett skarpt ansikte log mot henne.
– Kan jag bjuda dig på en drink?
Han hette Robert.
De kysstes i en hiss. Hon vaknade upp i hans säng nästa morgon. Hon ville aldrig träffa honom igen. Men tre veckor senare fick hon reda på att hon var gravid.
Hon ville inte avbryta graviditeten. Hon letade desperat efter ett grepp. Det var då hon träffade Harry.
En vän övertygade henne: ligga med honom. Hon kommer inte att få veta. Barnet behöver en pappa.
Nancy gjorde motstånd länge. Sedan gav hon efter.
Harry bad snart om hennes hand. När hon presenterade honom för sina föräldrar… kände Nancy igen Robert.
Hemligheten var ute. Och han begravdes.
I nuet skrek Harry:
– Hur kan en läkare säga att mina söner är mina bröder?!
– Det hände i Vegas, suckade Robert.
– Visste du att du var gravid? – frågade Harry.
– Nancy nickade.
– Du fångade mig… men inte med mina barn!
Grälet surnade. Sedan kom en röst från dörren.
– Är morfar vår pappa?
Pojkarna hörde allt.
Harry kunde inte ljuga längre.
”Förlåt”, viskade han.
