Han köpte den spontant — en gammal silverfärgad sedan med nött ratt och en svag lukt av bensin.
Bilen stod på en uppfart, täckt av damm, men med en märklig värme, som om den bar på ett helt liv inuti.
Dagen var varm, nästan sommar.
Luften darrade av solen och asfalten glänste.
Säljaren — en äldre man med vänliga ögon — talade lite.
Han upprepade bara: “Den är trogen. Den har aldrig svikit.”
Han skrev under papperen, skakade hand och körde iväg, med känslan av att vara en pojke igen — fri på fyra hjul.
Musiken spelade från den gamla radion, vinden rufsade hans hår, och gyllene fält passerade i backspegeln.
Han märkte inte genast att handskfacket stod lite på glänt.
Vid ett rödljus sträckte han sig för att stänga det — och hörde papper prassla.
Där låg ett kuvert, gammalt och gulnat, med en torkad fläck i hörnet.
På det stod: “Om du hittar det — läs.”
Han log. Förmodligen något glömt, ett kärleksbrev kanske. Inget särskilt.
Men något inom honom stramade till — handstilen var skakig, skriven i hast.
Han öppnade det där i bilen.
Inuti — en barnteckning: en sol, ett hus, en man och en pojke som håller varandra i handen.
Under teckningen:
“Pappa, jag är inte arg. Kom hem.”
Och under det — ett fotografi.
En man i militäruniform.
Samma man som han just köpt bilen av.
En kall våg gick genom honom.
Han steg ur bilen, såg sig omkring — solen bländade, luften stod stilla, men något var förändrat.
Det var som om platsen andades annorlunda.
Han gick tillbaka till huset, men grinden var låst.
På skylten stod: “Till salu. Ingen ägare.”
Han stod länge, med brevet och fotot i händerna.
En enda tanke ekade i hans huvud: Vem tog jag egentligen i hand i morse?
Bilen vid grinden knäppte tyst i solen, som om den andades.
