Hon stod vid ingången till stormarknaden, insvept i en sjal som bleknat till dimmornas färg.
Vinden slet i den plastmugg hon höll, fick påsen att prassla, drev damm längs trottoaren.
En kvinna gick förbi med en påse med mjölk och bröd, när hon hörde en mjuk röst:
— Ursäkta, kan du ge lite växel?
Hon stannade, utan att förstå varför hjärtat plötsligt slog annorlunda.
Rösten var bekant — trött men mild, som ett eko från barndomen.
Hon såg närmare: tunna fingrar, darrande läppar, ögon i regngrått.
Och plötsligt stod tiden stilla.
Det var inte en främling.
Det var hennes gamla skolkamrat — hon som skrattade högst, sjöng på uppträdanden, skrev dikter i rutiga skrivböcker.
Hon som drömde om att bli skådespelerska, flytta till huvudstaden, leva under strålkastarna.
Nu hade hon spruckna händer och en blick där kyla, skam och en stilla hoppglimt bodde.
Kvinnan visste inte vad hon skulle säga.
Hon tog av sig vanten och rörde försiktigt vid hennes fingrar.
— Det är du… viskade hon.
Väninnan nickade och log svagt, som i en ursäkt.
De stod tysta medan människor, bilar och vind passerade.
Tiden verkade upplösas.
Det doftade av bröd och fukt, och ljuset bröt genom molnen, föll över deras ansikten.
Kvinnan räckte henne påsen med mat och några sedlar, men hon tog dem inte.
— Jag bad inte om det, sade hon tyst. Jag ville bara att någon skulle känna igen mig. Bara en gång.
Sedan gick hon, försvann i den grå luften.
Och kvinnan stod kvar — med påsen, tystnaden och en klump i halsen.
Snön började falla mjukt, nästan viktlöst.
Och i snöfallet, i stadens brus, i ljuset från lyktorna, fanns något oändligt levande — och djupt mänskligt.
