Hon stod framför spegeln och försökte att inte möta sin egen blick.
Ljuset i gymmet var för starkt, musiken för hög, och skratten bakom henne — för verkliga.
Hon lyfte blicken och mötte ögonen hos två killar vid löpbandet.
De utbytte en blick och log.
Hon förstod allt utan ord.
Varje steg var tungt.
Knäna värkte, andningen var ojämn, men hon fortsatte — långsamt, envis, med sammanbitna tänder.
Sedan gick hon hem innan passet var slut.
I omklädningsrummet grät hon tyst, så ingen skulle höra.
Främlingarnas skratt ekade fortfarande i öronen, men inuti växte något — inte sorg, utan ett löfte.
Nästa dag kom hon tillbaka.
Och nästa.
Och sedan igen.
Ibland på morgonen, när gymmet var tomt och luktade rengöringsmedel.
Ibland på kvällen, under mjukt ljus och svag musik.
Hon började med hantlar på ett kilo, små steg, korta andetag.
Kroppen värkte, men under huden vaknade livet.
En månad gick. Sedan två.
Hon tittade nästan aldrig på vågen — hon bara kom.
I spegeln började styrka ta form — inte bara i kroppen.
Hennes blick blev fastare.
En dag såg hon samma killar igen.
Inget skratt den här gången.
Bara tystnad och förvåning när hon lyfte stången med självsäkerhet.
Men det verkliga ögonblicket kom senare.
En av dem kom fram efter träningen, tog av sig hörlurarna och sa:
— Du vet… jag skrattade också då. För att jag var avundsjuk. Jag vågade inte börja. Det gjorde du.
Hon såg på honom länge.
Nickade bara och gick ut.
Utanför doftade kylan av seger — stilla, personlig, osynlig.
Hon var inte längre rädd för speglar.
I skyltfönstren såg hon inte siffror, inte former, inte blickar — utan sig själv.
Den som inte gav upp när det gjorde ont.
På kvällen kom hon tillbaka.
Ljuset var mjukt, musiken densamma, men i varje rörelse — styrka.
I spegeln fanns inte längre en “tjock tjej”, utan en människa som lärt sig att inte söka godkännande.
Och inuti blev allt stilla.
Helt stilla.
Som om världen slutat viska — och bara lyssnade till hennes andetag.
