Livet i den lilla staden var långsamt och tråkigt. Alla kände varandra, och alla nyheter diskuterades i veckor. Men en dag fångade en märklig scen invånarnas uppmärksamhet: en hund dök upp vid en gammal, sedan länge övergiven brunn.
Först lade förbipasserande ingen märke till den. Men för varje dag som gick blev det tydligt att detta inte bara var en slump. Den stora fårhunden lämnade inte brunnen vare sig dag eller natt. Hon ylade så länge och klagande att även de mest likgiltiga invånarna började rysa vid ljudet. Det fanns ingen aggression i hennes blick, bara förtvivlan och ångest.
Folk började viska. Vissa föreslog att en kattunge eller något annat djur hade fastnat i brunnen. Andra hävdade att hunden hade förlorat sina valpar och kunde känna dem där. De äldre mindes gamla rykten: brunnen hade en gång ansetts vara en ”oren” plats, vilket var anledningen till att den stängts för flera decennier sedan.
Men ju mer hunden ylade, desto svårare blev det att förbli likgiltig. Snart upptäckte barnen henne och berättade för sina föräldrar. På kvällen samlades flera män nära brunnen. Lanternorna i deras händer darrade, även om ingen erkände att de var rädda. Hunden gick fram och tillbaka, tittade på människorna och sedan ner i det svarta djupet, som om den bad: ”Titta!”
En av männen bestämde sig och lutade sig framåt och lysde med sin lampa inuti. De fuktiga väggarna lutade nedåt och reflekterade ett svagt sken. Något verkade röra sig längst ner. Alla stelnade till och lyssnade. Och plötsligt – ett tyst, knappt hörbart ljud. Det var inte ett stönande eller ett raslande. Det var en röst. En mänsklig röst.
Invånarna samlade sina krafter och ringde räddningsteamet. De anlände på natten och började nedstigningen. När ficklamporna lyser upp botten blev det tydligt: där, bland skräp och bråte, låg en man. En ung kille, knappt vid liv, täckt av lera och skrapsår. Hans röst var så svag att ingen först kunde förstå vad han sa. Men hunden ylade så högt och länge att alla omedelbart insåg att det var hennes ägare.
Det visade sig att den unge mannen hade fallit ner några dagar tidigare när han försökte gömma sig för regnet nära en gammal brunn. Han halkade och kunde inte ta sig upp. Ingen skulle ha fått veta om det om inte den trogna hunden hade stannat kvar i närheten. Alla dessa dagar ylade hon tills hon fick människors uppmärksamhet.
När han fördes upp till ytan öppnade pojken ögonen och sträckte sig omedelbart efter sin hund. Hon kröp intill honom, och många människor hade tårar i ögonen.
Historien spred sig över hela staden. Brunnen fylldes slutligen igen och fårhunden fick smeknamnet ”livets väktare”. Sedan dess stannar förbipasserande ofta till vid denna plats – och varje gång minns de att det var ett djurs lojalitet och hängivenhet som räddade ett människoliv.
